Jag blir kär i ALLA men ingen blir kär i mig

Om du blir kär i någon du chattat lite med på nätet så är det ju inte på riktigt. Det är nog bara så att lyckocentret i din hjärna går igång varje gång någon visar lite uppskattning. Det handlar inte alls in personen du upplever dig ha blivit kär i.

När jag var tonåring kunde jag böi kär i någon i skolkatalogen. Det är lite samma sak.

Håll dig cool ett tag och se vad det är för en snubbe egentligen. Visar du att du är "kär" på stört då förstår jag att killarna drar öronen åt sig.

Sorgligt nog är det så för mig... att någon visar lite uppmärksamhet och jag blir kär. Kan till och med vara någon som inte visat mig uppmärksamhet... som det här med skolkatalogen. Jag tror jag blir kär i kärleken och fantiserar och längtar innerligt efter närhet. Det jobbiga är att det går inte att stänga av detta!

Nu känns det som jag fått hjärtat krossat när jag fått veta någon jag haft känslor för har en flickvän. Kändes som ett slag i magen :( Fast grejen är att det går ändå över snabbt och sen blir jag kär i någon ny!

Förstår din längtan efter kärlek, det är du inte ensam om, men försök att ha lite is i magen och lär känna personen du blir intresserad av, kanske han inte alls är rätt - eller så är han det! Kram.

Det är svårt, då jag inte varit ens i närhet av ett förhållande på flera år. Senaste tiden har jag känt mig oerhört ensam och saknar ett riktigt förhållande!

Jag vill såååå gärna ha en pojkvän 

Tror som några skriver här i tråden att vissa blir kära i kärleken och att det är hormoner som styr detta som utlöses och skapar falska känslor. Känner igen mig i din historia att bli förälskad nästan varje gång. Händer ofta mig med.Dock har jag väldigt svårt att bli attraherad och är ensam i långa perioder men när jag då lyckats med detta så faller jag nästan jämt. Väljer dessvärre alltid bara folk efter useendet i första hand och dessa snyggingar har ju väldigt mycket att välja på och vill i prinicip aldrig binda sig. De få gånger jag valt med hjärnan försökt vara mindre ytlig blir personen i fråga oftast mer kär i mig och då lägger jag genast benen på ryggen. Klarar inte av människor som blir needy eller visar för mycket för snabbt. Får dåliga vibbar av det eftersom det känns desperat och inte personligt riktat till mig. Tycker att nätet består i princip av två sorters typer. antingen de swom faller direkt eller de som aldrig kan anknyta alls och bara ligger runt och har alldeles för höga krav.

Tricket med killar är att inte visa känslor alls i princip och aldrig höra av sig först. Bara i inledningsskedet funkar detta då killar gillar att bli uppraggade men sen måste de få sköta spelet...slår aldrig fel. Fort jag håller mig avvaktande så hör de av sig. Det andra funkar aldrig. Minsta krav så drar killar och de tar lång tid på sig att utveckla känslor. Grov generalisering men tyvärr alltför sann och har hittills aldrig motbevisat mig. Så lär dig att hålla igen och var sval och våga låta känslor utveckla sig..men bara med dem som förtjänar det. Släpp det annars.
En regel ha många på gång samtidigt så blir du inte needy!

Det är härligt att känna förälskelse. Njut av känslan men lev inte ut den öppet så länge du inte är säker på att du delar den känslan med den andra.

Samma skit här.

Plus att varje misslyckad relation tar på mitt psyke..är en nervvrack nu och är rädd att närma mig någon för att inte bli sårad igen.

Så jävla ensamt!

Men det är inte att vara kär du känner om det går så där enkelt med varje person du får kontakt med, du behöver lära dig skillnaden. 

Du kan tycka om, som du säkert gjorde med den du var ihop med men som du sen kom på du inte varit kär i egentligen.

För mig låter det som om du är ensam, desperat och helt svultet tacksamt suger i dig minsta smula av att någon annan är lite snäll eller trevlig mot dig? Jag skriver det inte för att vara taskig, hoppas du förstår hur jag menar.
Det finns risk för att man råkar illa ut om man känner så som du beskriver, att du inte riktigt kan hejda dig utan tänker att det är kärlek när det inte är det.

När man träffar någon man blir förtjust i tar det ju några  träffar innan man kan veta om det är nåt att fortsätta med eller inte. Ibland känns det på bara en träff men jag kan lova dig att det inte känns bara för att man har chattat lite. Man behöver ses för attest hur personen är på riktigt.

du skriver själv hur gärna du vill ha en pojkvän. Den där desperationen sätter krokben för dig. 

Hur gammal är du?

Jag vet att det är lätt att säga och svårt att leva efter, men försök fokusera på annat. Vänner, intressen, ett projekt att brinna för. Då kommer det av sig själv.

Du blir inte kär, du är skitdesperat och needy och projicerar det på alla som ler mot dig. Inte smickrande.

Vad du ska göra är att lägga ned och facea dig själv. Gå i terapi i 5 år. Gärna olika terapeuter.

På din nivå låg jag i mellanstadiet.

Känslor är aldrig fel. Däremot är det fel att leva ut alla sina känslor.

I detta fallet tyder det på ett fel. Hon projicerar och ser inte ens killarna som hon blir "kär" i. En anledning till att ingen besvarar känslorna är att dom ser att hon inte är ett skit kär i DOM. Att någon visar starka känslor för en utan att känna en visar att personen skiter i vem man är och klistrar på en en falsk persona dom klistrar på alla.

Det är också ett omoget beteende att bli kär till höger och vänster och tyder på psykisk ohälsa.

Attraktion är en annan sak, sympati också. Men att bli förälskad i alla man ser är sjukt för en vuxen person. Speciellt folk man inte känner "fick reda på att en jag är kär i har flickvän"

Hade hon känt honom alls privat hade hon ju vetat det. Att då säga att hon är kär i någon som hon inte känner...

Det är känslor som är till för att fly verkligheten.

I princip alla förälskelser handlar om projektion.

Det blir bra om man kan "projicera tillsammans" i en relation. Du vet delad glädje är dubbel glädje.