Är du i ett förhållande där ni har två olika bakgrund, uppfostran och kultur? Hur märker ni av skillnaderna? Går det er på nerverna? Och hur gör ni för att det ska funka i längden?
våra familjer är så olika. Ena har växt upp ganska strängt, blivit uppfostrad och kulturen präglas av lugnt o sansat beteende. Den andra ja ganska mycket tvärtom. Ibland blir det krockar och undrar om detta inte bara blir värre i längden.
Hej!
Jag och min sambo har liknande er olika uppfostran och kultur.
Han är arab och är mer strikt och följer vad familjen/släkten vill. De vill att han ska studera, ha ett hög-status arbete, gifta sig o.s.v. Han får ofta skäll/gnäll, höra hot om "tänk på vad släkten säger!".
Jag är svennebanan och har mer fri uppfostran och kan göra vad jag vill och min familj stöttar och uppmuntrar oavsett.
När vi är hemma hos honom bråkar/tjafsar de jämt och jag hamnar ofta i skottelden, det är jättestressigt för mig som inte är van vid tjafs + att höra tjat/gnäll/jämföranden med andra släktingar.
När vi är med min familj är allt lugnt och alla undrar bara nyfiket vad man sysslar med nu för tiden i livet...
Jag skulle tyvärr säga att jag "hatar" min svärmor för hon är fortfarande fast i sitt hemland med att det är "skamligt" att göra vissa saker som exempelvis vanliga svenskar gör. Känner mig ofta kvävd. Behöver tack och lov inte träffa henne så ofta numera.
Mm jag önskar jag kunde hantera det bättre vara mer cool och bara säga ja folk är olika. Men dessa skillnader går mig så förbannat på nerverna. Kan inte rå för att tycka deras "sätt" är fel. Till en början tänkte jag det är bra för vårt barn att uppleva olika kulturer och bredda sin syn, få fler influenser men nu inser jag att jag inte vill ha dessa influenser för jag varken gillar dem och inte tycker att det är rätt. :(
Jag har levt med en man från annan kultur i mer än 40 år och ju äldre jag blir desto svårare blir det.Nu när barnen är vuxna känns det jobbigt att de också måste följa deras fars regler. Tex val av partner plus att han tycker att barnen ska engagera sig i hans hemland.
Mm jag önskar jag kunde hantera det bättre vara mer cool och bara säga ja folk är olika. Men dessa skillnader går mig så förbannat på nerverna. Kan inte rå för att tycka deras "sätt" är fel. Till en början tänkte jag det är bra för vårt barn att uppleva olika kulturer och bredda sin syn, få fler influenser men nu inser jag att jag inte vill ha dessa influenser för jag varken gillar dem och inte tycker att det är rätt. :(
Jag har levt med en man från annan kultur i mer än 40 år och ju äldre jag blir desto svårare blir det.Nu när barnen är vuxna känns det jobbigt att de också måste följa deras fars regler. Tex val av partner plus att han tycker att barnen ska engagera sig i hans hemland.
Ja ,det skulle ha varit mycket enklare med många saker i livet.Det har tagit mycket extra energi att anpassa sig till en annan kultur.
stackars barn som blir plågade av denna extrema hat kultur
Jag och min sambo sedan snart 20 år kommer båda från Sverige och på så sätt från samma kultur, men från totalt olika socioekonomiska klasser.
Jag var 18 när vi träffades och förstod nog inte då vilka skillnader som fanns och skulle komma.
Och det blir faktiskt bara värre med åren. Speciellt sen vi fick barnen.
Jag märker allt tydligare att sambon aldrig riktigt fått lära sig att föra sig, eller hur man ska säga.
Han är uppvuxen i ett "dåligt" område. Bland människor, och i en familj, där man inte orkade bry sig nämnvärt om egentligen någonting. Allt från engagemang i barn och skola, till att hålla hus och hem fräscht och vårdat.
Han har inte det naturligt med sig.
Nu låter jag som värsta snobben, men vill påpeka att detta handlar inte om att klä sig i dyra märkeskläder och köra lyxbil.
Nu snackar vi om att klä sig i kläder som inte ens passar storleksmässigt "vem ska bry sig"
till att lämna sopor ute på tomten "ingen granne ska berätta för mig hur det ska se ut hos oss"
Osv osv. Detta gör att allt ansvar hamnar på mig.
Nä lika barn leka bäst
Var tillsammans med en sverigedemokrat under en period. Jag tänkte att det finns så mycket annat än politik, men jag höll på att dras med själv i ett synsätt där man konsekvent missunnar andra sådant man inte själv får ta del av.
Mitt ex och jag kom från familjer med väldigt olika värderingar och historia. Det var jättejobbigt! De första åren var det väl mest irritationsmoment, men det utvecklade sig till att jag helst inte ville följa med hem till hans familj, eftersom det gjorde mig tokig. Dessvärre infekterade detta vår relation. Även om vi försökte mötas så blev det alltmer uppenbart att vi lärt oss våra grundläggande värderingar på varsitt håll. Han höll mer och mer med sina föräldrar och jag höll mer och mer med mina. I början var vi mer ödmjuka inför varandra och försökte nog intala oss att vi båda befann oss "i mitten".
Idag lever jag med en man vars föräldrar hade kunnat vara mina. Vi trivs jättebra hos varandras familjer och delar värderingar. Det är så otroligt mycket enklare! Det känns som att vi bottnar i någonting gemensamt, på ett annat sätt.
Men det kan säkert funka i längden med olika kulturer också. Men man ska nog vara medveten om att det kräver ett helt annat arbete.