Beror på vilken relation ni har i övrigt och hur hon varit som mamma.
Jag vill att hon ska fatta nån gång att hon sårar med sina klumpiga kommentarer och handlingar men hon fortsätter upprepa sitt beteende även fast jag förklarar o förklarar. Har ni varit med om något liknande? Har ni några råd om hur jag kan nå fram till henne
Sätt ned foten och gör klart för henne att du byter kontakten om hon inte skärper sej eller följer med på familjeterapi som Söder73 skrev.
Visst, jag kanske borde strunta i att hon är min mamma och bara bryta med henne men hon är samtidigt min enda släkt och jag är inte pigg på att stå helt utan någon.
För mej är kompisar, vänner, släkt och familj något man ska kunna ha en bra relation med som bygger på ömsesidig respekt. Ingen är felfri men viljan att lösa det måste vara där.
Jag försöker visa respekt och försöker bete mej vuxet även när andra inte kan för att inte sjunka till någon deras nivå så jag förväntar mej det tillbaka annars får det vara. Det är ju ändå det de förväntar sej av mej och i längden orkar jag inte med människor som dränerar på energi.
Jag tycker att jag borde kunna förvänta sej mer av sin förälder för att den är förälder och att man ska kunna vara lika tillbaka när man är vuxen och tillräckligt mogen, det ska inte vara ombytta roller där barnet får vara den vuxna och ge efter hela tiden för att de egocentrerade föräldrarna inte kan bete sej vuxet. Vad får man då ut av relationen?
Har ni varit med om något liknande?
Tillräckligt.
Är någon av er här en sån person som inte kan be om ursäkt? Hur tänker ni i så fall?
KlunsSmurfen skrev 2017-05-15 16:42:17 följande:
Håller med om att lögner och tystnad oftast är för att skydda sina egna känslor, ego och självbild. Människor utan integritet är oftast fega, egocentrerade, falska, manipulativa, har ett jäkla bekräftelsebehov och är styrda av sin låga självkänsla. Självbilden ljuger inte men man kan förneka sanningen och det fungerar halvt genom att vägra stå för det man gör, de som inte kan stå för något saknar ofta konsekvenstänk eftersom de sällan tänker på andra eller konsekvenserna i de situationerna.
Det kan bli en ond cirkel med ökat bekräftelsebehov, att de själva inte mår bra av det och bara blir fegare är rätt åt dem.
Det behöver inte vara så extremt men bekräftelsebehovet är där på något sätt.
Det finns ju också de som ber om ursäkt men använder ursäkter eller slätar över det för att slippa ta ansvar för misstaget
"förlåt att jag sårade dej men jag har haft en dålig dag | jag har också problem | jag måste tänka på mej själv också | du är jobbig | du var dum mot mej förra veckan | fan vad du ska hacka på mej så fort jag gjort något | du är känslig | jag var full | vänta du tills du får egna barn | ja, jag var dum men tänk på vilka konsekvenser det blev för stackars lilla jag"
sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsvarsmekanism
hon har tjatat om hur synd det är om henne för att hon inte får några barnbarn
Hon kommer antagligen att bli skitjobbig om du får barn.
