Pest eller kolera. Hur skulle ni göra? träffa honom eller leva nästan i celibat?!

Men den där killen gör dig ju bara olycklig. Skit i honom.

Och är det bara en kk du vill ha så har du många att välja på, bara att regga sig på bc.

Är du ute efter kärleken blir det nog svårare pga barnen, men jag tror det är lättare för dig att satsa på nån pappa med barn varannan vecka. De har mer förståelse

Jag tror visst du kan träffa någon, men glöm det vanliga sätten, typ krogen och dejtingsajter. Visa upp vem du är på vanliga sociala forum, utan att gå in på ditt privatliv. Rätt var det är har du hittat någon som funnit tycke för dig och som accepterar din livssituation när du droppar den bomben.

Instämmer till hundra procent med ovanstående!

Det låter som att ditt självförtroende är kört i botten så idealiskt vore nog att börja med bc för att bli av med den där känslan av att "ingen vill ha dig" (och såklart för att få så mycket sex du har tid med) för att sedan börja leta deltidspappa.

1. Den där killen är inget att ha! Han skapar olustkänslor hos dig. Även om ni kan ha sex då och då - hur kul är det att ha sex med honom när du samtidigt vet att han ljuger för dig och inte vill ha ett förhållande. Om det var jag, skulle jag nog  tänka på just det precis under sexet och då skulle jag känna mig utnyttjad. Det är väl det du känner eftersom du inte är nöjd med hur han styr upplägget.

2. Du säger du inte kan träffa någon men det kan du visst, speciellt inte om det här killen svansar runt och dyker upp emellanåt! Om du känner dig helt fri så är det otroligt  mycket enklare att gå in för att försöka träffa någon ny, men det kräver ju kanske också att du förändrar dina vanor: hittar nya grupper av människor där du skulle kunna möta någon. I alla fall: den här killen är som ankaret på en båt - han drar ner dig. 

om du är sugen på nätdejting så finns det ju en site för just singelföräldrar, vad den nu heter, men den kanske vore något? 

Ja precis så är det, han gör mig jätteolycklig. I onsdags hade vi en så härlig dag tillsammans, bodde på hotell och njöt av tiden ihop, åt god mat och mycket närhet. Efter det blir han ganska torr och kall och hans gulliga sms upphör. Jag blir bara ännu mer hungrig efter kärlek då. Tills nästa gång han vill ses typ. 

BC är jag för feg för. Är rädd att inleda sådant med människor jag inte känner. I grund och botten vill jag ju inte ligga med någon som ligger med andra. Jag är rädd för sjukdomar. Ok, han jag träffar nu gör ju det förmodlgien ocskå, vilket är en bidragande faktor till att jag inte helt kan slappna av där heller. Jag vill helst bara sova tillsammans med hans armar om mig. Det känns tryggt och jag mår bättre inombords av närheten. 

Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det känns som den här mannen slagit rot i min kropp. Innerst inne vet jag att hans personlighet inte är något att hålla fast vid, han är ganska otrevlig och dryg för det mesta. Han vill nog bara ha mig kvar samtidigt som han letar vidare efter en potentiell fru/ annan dam. Men varje gång han blir gullig och kärleksfull och säger att det är bara mig han vill ha så får jag hopp och tänker att NU kanske det är på riktigt. Men det borde han kanske vetat vid det här laget efter så många år fram och tillbaka med mig och han är ändå 43 år idag. 

Ja självförtroendet är kört. Han lyfter mig desssutom aldrig. Ger mig aldrig några innerliga komplimanger eller behandlar mig så att man verkligen KÄNNER att han tycker om en. Tvärtom kan han kasta irriterande blickar på mig om jag gör något, säger något han tycker är knäppt. Vi delar itne ens samma humor, han tycker mina skämt är trista och verkar bara bli irriterad på mig. 

Han är bara gullig och kärleksfull när han saknar mig verkar det som. Det är väl då självförtroendet går upp lite. Men samtidigt tänker jag alltid när jag ser andra tjejer att "henne skulle han nog vilja ligga med". Det är plågsamt. 

Jag är för feg för bc. Jag är rädd att stöta på galningar. :( 

Ja jag har tänkt på den. Kanske vore värt ett försök....

Ja precis så är det. Han drar ner mig. Jag blir trots att jag tycker om att ses, helt nedstämd när vi ses. Jag ler knappt, skrattar knappt. Känner mig nästan patetisk att jag utsätter mig för detta bara för att jag behöver närhet och kärlek. Han är kall och svår att vara gullig mot då han aldrig är gullig tillbaka. Men att han håller min hand gör att jag mår bra för jag är i så stort behov av närhet och kärlek. 
Men precis som du skriver så drar han ner mig, jag kan vara glad innan och vi planerar att resa iväg och när vi väl är där och sitter någonstans så känner jag nästan hur all kraft går ur mig. Kanske för att jag så starkt vet att han inte bryr sig om mig. Jag vet inte. 

Ja jag hoppas också på att träffa någon IRL. Har provat dejtingsidor det händer ingenting. I verkliga livet känns det okcså svårt då jag knappt har något socialt liv pga barn och ensam.... 

Men jag hoppas.