Drar mig undan varje gång någon blir intresserad på riktigt...

..blir nästan äcklad och ser det nästan som en slags svaghet om det inte bara är rent sexuellt vilket jag fullkomligen älskar. Flirta är vad jag går igång på och har väldigt lätt för att få folks uppmärksamhet och intresse. Vilket också varit ett problem i mina fasta relationer för jag kan helt enkelt inte låta bli att söka denna typ av pirrande bekräftelse. Jag måste också vara den som styr och tar första stegen till att visa känslor. Blir helt avtänd när någon bekänner och blir svag inför mig. Tror detta innerst inne handlar om ett otroligt dåligt självförtroende i mig eftersom jag alltid varit otroligt självkritisk och hatat delar av min fysik. Min kropp är t ex inte lika fördelaktig som mitt ansikte har därför indirekt varit rädd för att göra folk besvikna. Jag är väldigt besatt av de utseendemässiga aspekterna av en människa men inte alls lika otolerant mot andra som jag är mot mig själv.
Utgår alltid från min egen smak och skulle med andra ord ha avfärdat min egen kropp iallafall delar av den även om jag aldrig fått några klagomål av de jag haft sex med ändå blir jag aldrig övertygad.
Kan ha tillfälligt sex och haft en del kortare relationer men dragit mig undan fort någon visat kärlekskänslor eftersom jag drar mig för att  bli betraktad på nära håll speciellt desto mer kroppen åldras och blir slappare.

Längtar nog efter kärlek någonstans och att kunna släppa detta och fokusera på livets glädjeämnen och att fördjupa mig i någon känslomässigt...
Andra verkar betydligt mer nöjda med sina kroppar och kan ge sig hän även om de inte är det minsta perfekta ju!