Hur gör man för att glömma den där riktigt första kärleken?

Alltså... Du får bara fake it til you make it. Och varför har du gift dig med någon annan?!

Inse att det bara är en verklighetsflykt du sysslar med och att du slösar bort en annan människas liv. Tänk om han kunde läsa detta.

Det måste vara extremt ovanligt att känna som du. Min nuvarande är min största kärlek, inte min första pojkvän. Har aldrig saknat ett ex men så har jag inte fortsatt vara vän med dom eller sparat på kort, minnen, presenter osv utan slängt allt och tagit bort all kontakt. Då fattar hjärnan att det är SLUT. Man ska inte gå in i nya relationer och släpa med sig ett ex..!

Orkar inte skriva själv så jag säger bara "What he said"

Någon sa en gång att första kärleken kan följa med en hela livet och att det är okej. Istället för att skam-och skuldbelägga kan man försöka att bara acceptera det som en av hjärnans/hjärtats nycker. Njut av det liv du skapat idag och tänk på den första kärleken som något fint men påminn dig om att det tillhör dåtiden och att det inte blev ni av en anledning. Tonårs/ungdomskärlek är en sort för sig och är sällan något som tas med och funkar i vuxenlivet.

En ungdomskärlek är speciell - men att lägga så mycket energi på den så att du går och hoppas på att kontakten skall återupptas känns inte sunt. Vad kan det stå för? Vad i ditt nuvarande förhållande och liv saknar du som du överför i tankar och känslor på din ungdomskärlek? Fundera på det ärligt, för i mina ögon känns det inte alls ok mot din man att du flyr er verklighet som du gör!

Jag vet ingen det stämmer för. Vem är ens den första? Jag var kär redan på dagis. Jättekär! Sedan kär i tusen olika killar i grundskolan och gymnasiet. Ihop med några också, en del romanser. Den första kille jag officiellt var ihop med efter jag fyllt 18 (inte som 1-2 veckors "förhållandena" på högstadiet) är ju verkligen inte min första kärlek.

Jag glömmer inte heller min första stora kärlek. Vi är vänner än och träffas ibland. Han kommer alltid vara speciell för mig eftersom han var en del av min ungdomstid. Vi var inte ens ihop på riktigt utan kompisar som låg med varann ett par ggr. Men jag var så förbannat förälskad i honom.

Min man har jag känt mycket kortare tid och han var inte med under de där rusiga åren i 20-årsåldern. Vi har bara känt varann under år vi verkligen varit vuxna. Det är en mer förnuftig kärlek på nåt sätt :)

På mig stämmer det iallafall och på många jag känner :)

Jag minns också min ungdomskärlek som något fint och nostalgiskt. Skulle jag träffa honom idag skulle jag bli jätteglad och krama honom länge. Men jag vill INTE bli ihop med honom. Han passade mitt ungdomsjag men jag har vuxit och mognat.

Kan du inte bara se på honom som ett härligt ungdomsminne? Kanske står han för något annat - att du saknar den ungdomliga entusiasm och framtidstro du hade då? Kanske finns det något i ditt liv du måste ta tag i?

Men hade du bara en enda kärlek i ungdomen????????

Menar du att du inte blev kär till höger och vänster i den åldern?

Man inser att det man egentligen är kär i är förälskelsen och känslorna den för med sig och INTE personen i sig, Personen i sig idealiserar man i det absurda och klär i alla drömmar man har av hur kärlek borde vara, med allt det man saknar och drömmer om, den perfekta kärleken utan brister till den perfekta personen utan brister.

Men grejen är att det är bara idealiserade drömmar, det finns ingen kärlek eller människa på planeten som är felfri. Du är kär i ett ideal, en dröm, inte en människa. Sluta upp med att idealisera och försök se det med lite mer realistiska ögon så kanske det lättar.