VLCD era erfarenheter??

Har gått på sån behandling sen augusti 2016. Gick ner 35 kilo på fyra månader men att bara äta vlcd funkar inte. Den absolut största delen är mental träning. Utan det hjälper inte dietande och man går upp lika snabbt om man inte har en plan för hur man ska äta och röra på sig när man nått viktmålet.

Man blir helt knäpp av att svälta sig. Man blir helt fixerad vid all "förbjuden" mat och ätande. Dessutom blir man otroligt lättirriterad eftersom man är konstant hungrig. Jag gick ner jättemycket, men jag klarade det bara eftersom jag levde ensam och hade ett enkelt jobb. Skulle inte ge mig på nåt sånt nu när jag har familj och ett riktigt jobb att sköta. Har du inga barn eller andra som blir lidande av hur ditt humör kommer påverkas så kör på!

(Jag gick upp allt och lite till några år efter avslutad kur. Kul så länge det varade!)

Klart det fungerar om man har en plan, men det har inte de flesta.

Jag har visserligen gått upp några kilo sen årsskiftet men det är för att jag är gravid i 6 månaden så jag är ursäktad  Har behållt min muskelprocent, fettprocent men ökat i vätska såklart...inte en cm större över lår, armar eller stuss. Så jag skulle nog säga att jag lyckats hålla min kropp hälsosam och sett till att äta samma typ av mat som innan med fler mellanmål eftersom kroppen nu bränner mer. Så jag har absolut ingen svältdiet under graviditeten och hittade en riktigt bra balans för mig vad gällde matintag mellan min vlcd-period och det att jag blev gravid. Men då har jag en egen coach jag träffar en gång i veckan, en egen PT på gymmet som samarbetar med mig coach och en fantastiskt stöttande maken som backade upp mig hela vägen. Jag föder barn i augusti/september och räknar med att vara nere på min grundvikt innan året är slut igen. Jag har fortsatt träffa min coach under graviditeten och lär mig fortfarande jätteviktiga saker som jag kan omsätta i praktiken även om jag är gravid. Utan att gå ner i vikt såklart...

(Och innan någon blir hysterisk så JA min barnmorska har stenkoll på allt och det ser jättebra ut så det är absolut ingen fara med bebis)

Jag kände mig småhungrig första två dagarna av mina vlcd-perioder (körde 8dagar på raken och sen sen upptrappning till vanlig mat. Totalt 3 vlcd perioder dvs 8x3 dagar) men sen sätter ketonerna in och man har ingen hungerkänsla. Jag åt två shakes och 2 bars om dagen, drack mycket vatten och kaffe. Det som gör att man blir hungrig är om man fuskar... så jag tyckte det gick oförskämt lätt att äta vlcd. Ingen yrsel, ingen hunger och inget annat negativt bortsett från att man får lite dålig andedräkt 

Sen vet jag ju inte hur dina produkter är, men dom jag åt var oroligt bra.

För mig har det funkat jättebra men faran med vlcd är att många ser det som en quickfix. Det svåra är inte att går ner, det svåra börjar när man hamnat där man vill vara och börjar känna sig bekväm igen...

Lycka till, håller tummarna att det går som du vill :) 

Jag har gjort det, ångrar mig djupt då jag tappade mitt hår. Från att aldrig har sett min hårbotten nu kan jag knappt ha mittbena. Mitt råd är att gå ner sakta då kroppen tar stryck. Fick även nässelutslag över hela kroppen.

Har gått på LCD (Modifast 860 kcal per dag) sedan november och gått ner 48kg.
Hungern går över jättefort, ett par dagar för mig. Tog shakes i början men bytte sedan till att mest äta soppor eftersom det känns mer matigt och är en varm rätt istället för kalla shakes. Gjorde även så att jag drack en Naturdiet färdigshake som lunch på jobbet eftersom det var enklare än att hålla på med pulver på jobbet. Nu är jag i upptrappningsperioden så har bytt ut halva pulverdieten mot vanlig mat.

Fast blir inte väldigt konstigt för kroppen om du först svälter dig med kemikalier och sockerdrinkar för att sedan gå över till LCHF som är den raka motsatsen?
Vad händer i kroppen när den ska ställa om sig?
Din galla kommer troligen gå banans i början.

Varför då inte köra LCHF redan ifrån början?

Jag körde Itrim för ca 2,5 år sedan. Var då 30 år med en startvikt 78kg, slutade 3 månader senare (kostar pengar) på 58,9kg. Idag väger jag 65kg(168cm) o kämpar dagligen med att inte skena iväg igen med mktträning och balanserad kost. D var tufft så vill absolut ute tillbaka :/ Jag kör nu med kompensation. Äter du mer får du träna mer men eftersom jag inte älskar att träna unnar jag mig sällan. Försöker cykla till o från jobbet dagligen ca 2,5 mil/5dgr veckan. Plus en del löppass och lite vikter/cirkelträning.

Stolt att jag klarade ändå d och omgivningen var imponerad (och kanske lite orolig då jag som varit fyllig en längre tid plötslig upplevdes som supersmal, folk trodde nog att jag blivit sjuk för att dem var ovana på den snabba förändringen).

Jag valde att köra VLCD (flytande 600kcal/dag 3 veckor) då jag inte ville riskera att tappa motivationen om inget händer. Har aldrig tidigare bantat eller liknande seriöst. Efter två veckor på 600kcal diet började kroppen och psyket vänja sig och d värsta suget avtog. Jag körde bara flytande VLCD i 3 veckor men åt frysta bär på kvällarna och hittade andra små treats när suget blev för allt stort. Vägde mig konstant dock endast på mornar då vikten är lägst hehe och pushet blev så fort vågen visade ner. Då orkade jag fortsätta. Blev en psykis utmaning att hitta andra belöningar än god mat. Än idag tycker jag nog d är få saker som slår att äta gott.

Jag upplevde att lågintensivträning som långa pw var det enda som funkade för mig de första 3 veckorna. Cirkelträningen (och hårdare träning överlag) triggade min aptit så fick utesluta den tills jag började med ett mål om dagen.

Jag lever ensam och upplevde att jag aldrig hade klarat detta om jag haft barn eller man som behöver äta. Jag kunde inte vara runt mat utan fick isolera mig och försökte sova mkt för slippa känna av hunger. Tacka nej till alla festligheter osv. Låter stört men jag hade bestämt mig och hittade mina sätt att hantera det. Jag kollade på matprogram (gör d aldrig) och matbilder och fantiserade mig bort en hel del eftersom jag inte fick äta ngt, så ja man kan absolut bli lite knäpp.

Humöret var inge vidare man var trött och irriterad men idag är jag glad så 3 mån av ett helt liv kan man/folk kanske stå ut.

Vill dock poängtera att ngr månader efter avslut drabbades jag av stressreaktion (behöver inte hända dig) med krafith ångest, sömnbrist, aptitlöshet (fick tvinga mig själv att äta), tappade hår osv då denna snabba viktminskingen utsatte min kropp(med tillhörande knopp som är en del av kroppen) för enorm stress. Blev sjukskriven en månad. Sen kom man tillbaka igen.

Blandade känslor för mig. Är glad att jag lyckades men när jag blev så sjuk efter tycker jag inte att d var värt det. I efterhand hade jag kanske lagt mer pengar på en PT för mentalt stöd en längre period för att nå lämplig vikt utan att utsätta sig för för mkt stress.

Lycka till hur du än gör!