Att inte riktigt höra till

Jag har förvisso barn sedan tidigare men det tog lite mer än ett år innan jag kände att vi var en familj och inte två under samma tak. Det är fortfarande mycket att jobba på men det börjar kännas nu att vi är en enhet som hör ihop. 

Vi pratade jättemycket om detta. Varenda söndag när barnen åkt till sina andra föräldrar så diskuterade vi hur veckan varit, vad som varit dåligt och vad som varit bra. Vi pratade hur vi kan förändra det som var dåligt och hur vi kan fortsätta bygga på det som var bra. För varje gång barnen kom så blev det lite bättre.

Jag har gråtit jättemycket över allt det här och mått så himla dåligt så jag vet hur jobbigt det känns! Men man behöver prata, även om han inte kan förstå dig fullt ut hur det känns så behöver han lyssna på vad du känner. Han kan dock inte lösa situationen ensam.

Min erfarenhet är att om du inte har någon relation till barnet så kommer ni aldrig att kännas som en familj. Så gör saker med barnet utan att pappan är med. Små saker till en början. Hitta er grej. Jag tycker mycket om hästar och har tagit med bonusbarnet att rida med mig. Det blev vår dörr in till en familj. Sambon älskar bilar och tog med min dotter till bilträffar och tävlingar. Det blev deras dörr..

Hoppas att allt löser sig!

tror det kan vara skillnad när båda har barn, som vi har. Det har fungerat riktigt bra här med barn i olika åldrar. Visst är det så att barnen går till sin bioförälder i första hand när det är något men vi har varit noga med att alla ska känna att alla är lika välkomna och att vi hjälps åt. Vi pratar fortlöpande om hur saker fungerar , när barnen inte är här men vi är överlag väldigt samstämda i hur allt ska funka så hittills har det gått över förväntan (bott ihop ett år)

Jag tror inte att det passar alla att sträva efter att vara en familj och jag tycker inte man ska se det som ett misslyckande om man inte lever så. Jag har kämpat med tankar om det här under alla år vi varit tillsammans och kommit dithän att jag inte ser oss som en enda familj men min sambo blir arg när jag säger så. Ändå tycker jag inte att han strävar särskilt mycket för att det ska vara så heller. Jag försöker få honom att ta ansvar för det som han behöver ta ansvar för för att det ska fungera, men han skulle nog helst se att han bara kunde luta sig tillbaka och att allt fungerar utan att han behöver göra nånting. Samtidigt kan han på allvar ha resonemang om hur saker och ting hade fungerat om inte jag hade funnits.

Detta blir långt, ursäkta för det.

Orsaken till att det kan vara så svårt för främst kvinnor att leva i en styvfamilj är att män ofta har förväntningar på att kvinnan ska bli en mamma till barnet med allt vad det innebär även om hon inte har samma rättigheter som en mamma har. (Vissa män tillåter sin nya att ha samma rättigheter men det tar ju ett bra tag innan barnet accepterat den nya situationen)

Kvinnor som skaffar en ny partner har sällan de här kraven utan fortsätter att ta hand som sina barn som de gjorde närd e var singlar. Det ger den nya partnern och barnen en chans att låta sin relation utvecklas i lugn och ro.

Det sägs också att det tar två år innan man känner sig som en familj istället för flera alt en familj och en utomstående vuxen.

Många föräldrar har också svårt att förstå hur viktig egentid med sin partner är för en ny person. När man träffar någon utan barn så sker ju det naturligt, träffar man någon med barn får man jobba på det.

Särskilt viktigt är att vika tid som enkom är för den nya partnern och en själv, även om barnet hux flux vill komma. Det är helt ok att säga till sitt barn att idag passar det inte men du får gärna komma i morgon. OM det är ok med ens nya partner för jo, har man en ny partner måste denne också ha rätten att tycka till om barnet ska kunna komma och gå som det vill eller inte. Är man inte ok med det får man välja en partner som är ok med svängdörrar.
Givetvis med undantag för nödfall.

Som ny i en redan etablerad familj är det viktigt att man får känna efter vilken roll man vill ha. Det är ok att inte vilja göra något alls så som plocka och städa efter barnet. Däremot är det inte ok att säga att man lagar mat till två personer, föräldern får se till att dess barn får mat.
Antingen lagar man mat till alla eller så får föräldern laga maten den veckan barnet är hos dem.

Det är ok att inte vilja hämta och lämna på förskolor etc, men jag tror att det kan bli svårt att få ihop det om man stenhårt vägrar ens om det skulle underlätta för alla om man gjorde det då och då.

Det är ok att vägra ha barnet hos sig om inte föräldern är där, men inte om barnet är så pass stort att denne inte har fritids längre, då måste barnet få komma till sitt hem även om föräldern slutar senare än den nya partnern.

Barnet har två föräldrar och om inte de klarar av att ta hand som sina barn utan en ny partners medverkan så är det på plats med en orosanmälan till soc. Visst kan det köra ihop sig och visst finns det de som inte har ett socialt kontaktnät och blir man tillsammans med en person som har det så och har barn, ja då får man nog finna sig i att ställa upp då och då.
Kan man inte tänka sig det bör man välja en partner utan barn eller med så stora barn att de klarar sig själva.

Ni som lever i förhållanden där ni upplever att era partners har för höga förväntningar på er måste få dem att lyssna. Berätta att ni tycker om deras barn (om ni gör det, annars gör slut ) men att ni inte är deras förälder och att ni inte vill ha den rollen, klargör vilket ansvar ni kan tänka er att ta och vad ni inte alls vill åta er.
Tala om att detta är enda sättet för er att skapa en egen, bra och hållbar relation med deras barn.
Ni kommer att märka ganska snabbt om era partners är ute efter någon som kan ta ansvaret, helt eller delvis för deras barn så de slipper.

Jag skulle tex inte vilja städa efter min partners barn, det får han göra. Däremot kan jag lära barnet att städa själv, men om barnet ändå struntar i det är det min mans sak att ta itu med det eller städa själv.
Jag vill inte heller vara tvungen att gå upp kl 6 på morgonen för att ta hand om hans barn, det är hans sak.
Om min man självsvådligt, tillsammans med mamman eller själv, bestämde saker som påverkar mig så skulle jag inte bli långvarig.

Är jag beredd på en barnfri kväll/helg så vill jag bli tillfrågad av min man om det passar att han byter dagar med mamman. Det är vanligt sunt förnuft och respekt.

Fungerar det inte med att prata, tala om att ni from nu slutar städa etc efter barnet och att på barnveckor är det era partners uppgift att laga mat och även handla om det krävs extra inför barnets ankomst. Lev som om ni levde ensamma med er partner (förutom då om ni lagar mat, det är inte ok att bara laga till sig själv och utstuderat utesluta barnet) men såklart är ni trevliga mot barnet och pratar med hen osv.

Allt praktiskt dock det får era partners sköta, det är deras barn.
.

Jag är nog lite korkad... Men hur lyckas man bli sambo med någon som har barn, och inte noggrant och grundligt och öppet och helt utan förväntningar på den andre, ha både en och tio och hundra samtal om hur 'vi som par' vill att familjen ska fungera?

Jag är särbo med min partner (hen har barn, inte jag) sedan flera år, och vi har dessa samtalen återkommande. Jag är inte villig att bo ihop innan vi är överens om hur vi ska fungera som bonus-familj. Och helt ärligt tror jag att barnen kommer vara tonåringar eller unga vuxna innan vi kommer flytta ihop, för vi står väldigt långt ifrån varandra i frågan.

Zyx: Jag är ju själv en sån där vi flyttade in utan att uppenbarligen ha diskuterat igenom allt grundligt. För min del var det en kombination av flera saker. Jag har av olika anledningar svårt att hävda mig och har låg självkänsla. Det fanns ingen nybildad familj i min närhet så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och varken de med kärnfamiljer eller de utan barn i min närhet förstod hur komplicerad situationen var. Så när exet tvärsäkert dundrade på i sin världsbild rycktes jag med i att tro att "såhär ska det vara när man är ihop med någon som har barn. Fixar jag inte det har exet rätt att lämna mig". Jag trodde det var mig det var fel på. Med tiden insåg jag att man kan ha nybildade familjer på olika sätt och det var då alla konflikter började för exet ville ha det på sitt sätt.
Har man inte levt med barn tidigare är det väldigt svårt att föreställa sig hur det ser ut och hur man ska förbereda sig. Så jag tror också det är viktigt att bioföräldern förstår att det som är naturligt för den är oskrivna regler som vuxit fram under många år och som ny person måste man få möjlighet att påverka. Och att man som ny person kan behöva hjälp att komma in i familjen. 

Så okunskap samt dålig mix av personlighetsdrag... Efter det här har jag lärt mig att lita på min känsla och att jag måste stå på mig för det går inte i längden att låtsas vara nåt man inte är. Om jag i framtiden blir ihop med någon som har barn kommer jag absolut att göra som zyx skriver för det är ju det enda rimliga. Och om personen inte fixar att diskutera regler innan då är det inte en person jag kommer vilja bo med oavsett.