Tomhet och utmattad(?)

Hej alla föräldrar.

Kan den som orkar sätta sig i detta försöka ge mig "förklaring"?

Födde första barnet 1 Juli 2016. Hade en psykiskt jobbig graviditet då jag fick typ åldersnoja och fruktansvärd förlossningsrädsla. När bebis kom var det en oerhört lättnad, jag kände mig levande igen och det fanns inga bekymmer alls. Men kan tillägga att jag dragits med förlossningsrelaterade skador som jag har fått kämpa för, för att få hjälp hos läkarna (dagsläget är rätt okej nu) men processen har inneburit mkt möten.

Bebistiden har gått jättebra. Vi har delat väldigt lika "på ansvar" och hemmet.

Jag har studerat samtidigt distans, men har egentligen sen födelsen vart på campus varje fredag (då har partnern vart hemma med liten). Detta innebar mkt jobb för att ta sig till skolan, dels pumpa på nätterna och även pumpa i skolan för att lätta på trycket.

Jag har frivilligt och villkorslöst tagit alla nätter och mornar sen liten föddes, då jag absolut inte sett detta som varken jobbigt eller svårt - helt och hållet eget val.

Partner tar mkt ansvar. Städar och tar liten lika mkt som jag. Jag studerar när liten sover för natten och har lyckats klara alla uppgifter i skolan.

Sedan den 1 juni är de partners tur attt vara F-ledig och den sista månaden innan de innebar de mkt arbete för partner på jobbet. I maj hade partner förutom sina vanliga arbetstider dagtid, även kvällsarbete ca 2-3 dagar i veckan hela månaden, vilket innebar fullt ansvar för mig att både rådda litens alla behov, hemmet, studier etc.

2 dagar innan partners tur att vara hemma var de som jag nådde en botten(?) jag Köndd bara att alla måsten, ströp mig. Jag mår inte AS dåligt, men känner mig så tom och bara urholkad på ngt sätt. Minsta "måste" nu får mig att känna mig tom. Jag känner konstigt även att jag inte känner mig så uppskattad för all den tid jag offrat "från mig själv", för all den tid parter fått för att förvalta på jobbet under kvällar (jag vet att de är ett jobb, samtidigt är de ju min tid som jag får avstå för att partner skall kunna göra sitt) jag förstår att fe kan låta konstigt, hoppas innerligt ni kan förstår lite hur jag menar?

Dela gärna tankar, erfarenheter.. jag vill inte känna mig som ett vandrande skal.

Men då är det ju läge för ombytta roller. Sambon tar nätter och mornar och du får sova ut. Du får möjlighet att göra saker på kvällarna motsvarande den tid du har förlorat.

I mina öron låter det som droppen som fått bägaren att rinna över och nu när övertiden är över slappnar kroppen av och reagerar med utmattning, d v s att du behöver få vila.

Jag kan känna igen det. Sambon var iväg och släkte branden på mossen över natt i början av veckan. Han skulle varit hemma vid 22, men kom inte alls, så jag fick ta sonen som somnar sent. Sedan tre dagars intensivt jobb med knappt tid för att gå på toa. Sedan var sambon bortrest torsdag till fredag med en ny tuffare kväll. På fredagen hade jag kunnat lagt mig att sova på eftermiddagen, så trött var jag. Istället var det bara att bita ihop tills sambon väntades hem vid 18. Vid 17 ringer jag och kollar hur vi ska göra med maten och får beskedet att han är dubbelt försenad, dels av arbetet och att han skadat sig och måste besöka akuten. Jag är om möjligt ännu tröttare, men får barnen i säng. Stunden senare vaknar ena och kräks ner sängen. Sambon kommer hem strax efter med sydda fingrar. Huvudet värker av trötthet, men bara att bita ihop och duscha henne, bädda rent och kolla om tvättstugan är ledig. Idag är jag helt slut och har återfått en knäskada igen, så inget av det extra vi skulle ha gjort blir gjort ... Suck.

Tomhet och utmattad(?)

INNEHÅLL