Är PRIDE även en röst för de med fysiska och psykiska funktionhinder?

Okej...detta är ett rätt jobbigt svammel att ta sig igenom. Helt ärligt förstår jag inte vad du menar riktigt. Pride jobbar för att människor som är HBTQ ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Det är inte samma sak som att ha en funktionsnedsättning. Det finns andra föreningar som jobbar för människor med funktionsnedsättningar, det är inte Prides primära mål. Kan också säga att bara för att Pride synliggör HBTQ innebär inte att det inte fanns innan. Min gammelmorbror levde redan på 50-talet i en relation med en annan man (de höll ihop hela livet).

Om du frågar om människor med funktionsnedsättningar ska "få" erotisk kärlek. Ja, självklart förutsatt att båda parter är med på detta.

Pride/RFSL arbetar för att icke-cis personer ska få ha likvärdiga rättigheter som cis-personer. På samma sätt som RBU, FBU mm arbetar för att funktionsnedsatta personer ska få ha samma rättigheter som normalfungerande personer. 

RFSL arbetar aktivt för funktionsnedsatta icke-cis personers rättigheter. 

Pride handlar om allas lika värde oavsett könsidentitet och sexualitet. Om personerna har funktionsnedsättningar eller inte spelar ingen roll - anser de att alla människor ska ha samma rättigheter oavsett könsidentitet eller sexualitet så är de välkomna.

FEL! 

Jag hade inte "svamlat" som jag gjort om jag inte även läst att det även handlar om allas rätt att få älska och bli älskad som den man är. Du får tolka detta som vad fan du vill. Jag vet vems sida jag står för om du nu menar annorlunda.

Idag får man ofta höra att HPTQ personligheter är så unika. Visst är de det. Ja en eloge för deras kamp. Men om man nu verkligen ska se till det unika. Ja personer som många gånger verkligen skiljer sig. Så tycker då jag att HPTQ personligheter idag inte längre är speciellt unika. Speciellt inte om man nu som jag har den förmånen att om dagarna se och arbeta med människor som verkligen kan skilja sig ifrån mängden. 

Att kunna ge kärlek, respekt och omtanke mm, mm kan förvisso stå och tolkas för mycket. Själv skulle jag aldrig i livet ha skrivit som jag nu gjorde om det nu inte vore som så att jag tyckte att denna grupp människor ställs utanför det PRIDE propagerar för. Allt jag anser att deras röst inte alls är lika stark som t ex andra grupper som anses svaga i samhället idag. Men det är min åsikt.

Tänk att få bli älskad för den man är utan att t ex få känna att vederbörande först och främst sett till diagnosen. Om man inte någon gång mått sämre psykiskt. Så är det risk att man gör det då. Ja för den som inte redan visste. Så kan detta bemötande betyda hår mån ifrån självmord. För så ont kan det kännas inom en att inte få bli älskad för allt det andra av en som inte är ens diagnos. 

"Att främja relationer i mångfald" har det stått någonstans ang. PRIDE. Men jag menar således bestämt att nu funktionshindrade många gånger ställs utanför. För hur skrämmande är t ex fortfarande detta med att ha ett psykiskt funktionshinder. Ja eller bara själv ha haft erfarenheter av detta t ex genom egen depression mm, mm. Efter detta så blir vardagen för många aldrig det samma igen. 

Vänner kan försvinna osv, osv. Kort och gott så riskerar verkligen det här med vad kärlek betyder bli naggat i kanten för en. Man kan t ex ställa sig frågan. Om än då motvillig. "Valde hon eller han inte mig bara för att jag hade mitt funktionshinder" Och det ska jag säga er är något som kan påverkar en mycket, mycket djupt. Ja dessa satans fördomar. 

På såhär sätt erkänner jag att jag kämpar mot en bitterhet. Något jag inte vill känna. Men som i min egen längtan efter den stora kärleken hela tiden gör sig påmind. "Varför valde hon eller han inte mig" "Var det för att jag har ett psykiskt funktionhinder?" osv, osv. Tankar jag absolut inte vill ha. Men som av någon anledning alltid dyker upp igen.

Ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. För även om det nu finns en annan kärlek. Så är detta att älska och kärlek för mig ännu än så länge något o-egoistiskt platonskt för min del. Men jag ger inte upp. Nej då skulle jag varit död och tappat livsgnistan för längesedan. Nej min vardag består i att kunna göra små lyckor till stora lyckor. Och försöka glädjas åt de. 

Idag får man ofta höra att HPTQ personligheter är så unika. Visst är de det. Ja en eloge för deras kamp. Men om man nu verkligen ska se till det unika. Ja personer som många gånger verkligen skiljer sig. Så tycker då jag att HPTQ personligheter idag inte längre är speciellt unika. Speciellt inte om man nu som jag har den förmånen att om dagarna se och arbeta med människor som verkligen kan skilja sig ifrån mängden. 

Att kunna ge kärlek, respekt och omtanke mm, mm kan förvisso stå och tolkas för mycket. Själv skulle jag aldrig i livet ha skrivit som jag nu gjorde om det nu inte vore som så att jag tyckte att denna grupp människor ställs utanför det PRIDE propagerar för. Allt jag anser att deras röst inte alls är lika stark som t ex andra grupper som anses svaga i samhället idag. Men det är min åsikt.

Tänk att få bli älskad för den man är utan att t ex få känna att vederbörande först och främst sett till diagnosen. Om man inte någon gång mått sämre psykiskt. Så är det risk att man gör det då. Ja för den som inte redan visste. Så kan detta bemötande betyda hår mån ifrån självmord. För så ont kan det kännas inom en att inte få bli älskad för allt det andra av en som inte är ens diagnos. 

"Att främja relationer i mångfald" har det stått någonstans ang. PRIDE. Men jag menar således bestämt att nu funktionshindrade många gånger ställs utanför. För hur skrämmande är t ex fortfarande detta med att ha ett psykiskt funktionshinder. Ja eller bara själv ha haft erfarenheter av detta t ex genom egen depression mm, mm. Efter detta så blir vardagen för många aldrig det samma igen. 

Vänner kan försvinna osv, osv. Kort och gott så riskerar verkligen det här med vad kärlek betyder bli naggat i kanten för en. Man kan t ex ställa sig frågan. Om än då motvillig. "Valde hon eller han inte mig bara för att jag hade mitt funktionshinder" Och det ska jag säga er är något som kan påverkar en mycket, mycket djupt. Ja dessa satans fördomar. 

På såhär sätt erkänner jag att jag kämpar mot en bitterhet. Något jag inte vill känna. Men som i min egen längtan efter den stora kärleken hela tiden gör sig påmind. "Varför valde hon eller han inte mig" "Var det för att jag har ett psykiskt funktionhinder?" osv, osv. Tankar jag absolut inte vill ha. Men som av någon anledning alltid dyker upp igen.

Ja jag skulle kunna skriva hur mycket som helst. För även om det nu finns en annan kärlek. Så är detta att älska och kärlek för mig ännu än så länge något o-egoistiskt platonskt för min del. Men jag ger inte upp. Nej då skulle jag varit död och tappat livsgnistan för längesedan. Nej min vardag består i att kunna göra små lyckor till stora lyckor. Och försöka glädjas åt de. 

...

Alla människor får helt enkelt aldrig den där romantiska kärleken vare sig du är gay, stringhylla eller funktionshindrad

Självklart är det ingen mänsklig rättighet att bli älskad, det kommer nog alltid finnas människor som aldrig får en kärleksrelation med sexuell attraktion med i bilden. Olyckligtvis finns det nog inte särskilt mycket man kan göra åt det.

Men jag bara undrar, tycker du verkligen att för lång, för kort, för tjock, för tråkig är jämförbart med funktionshinder om man tänker sådär överlag? Tror du inte att funktionshinder är en större källa till att råka ut för utanförskap, fördomar, allvarliga kränkningar med mera?

Ja, när det gäller att bli vald som partner håller jag med om att det kan vara någorlunda jämförbart. Fast jag tycker ändå det är en lite väl stor gräns mellan just en mycket snygg bipolär person och någon så pass överviktig med fult hår.

Men jag skulle vilja veta: Tycker du allmänt ful, tjock, tråkig osv är jämförbart med funktionshinder rent generellt. Bara intressant att veta hur du tänker. ;)