Anknytningsteori

Uppväxt med våld och härskartekniker, skilda föräldrar och dåliga (otrygga) manliga förebilder.  Tar otroligt mycket skit i förhållanden innan jag ger upp. Söker mig till människor med problem som inte kan ge mig trygghet och behöver ständigt ha kontrollen i det praktiska eftersom de jag anknyter till har den känslomässiga kontrollen som jag inte kan påverka. Försökt anknyta till (friska) människor men känner mig bara främmande och misslyckad och dras inte till dem alls.

Omväxlande otrygg/ambivalent undvikande pga förälder med borderlineidentitet. Har dock också haft en trygg förälder vilket blev min räddning. Har dragits till partners som inte varit tillgängliga för mig och stått ut länge i destruktiva relationer, gärna på lång distans.

Idag har jag en stabil relation med någon som har liknande bakgrund. Vi förstår varandra till fullo och vi jobbar på våra issues tillsammans. Även detta är ett distansförhållande så det mönstret har vi inte brutit än, men till skillnad från våra tidigare relationer är det lyhördhet, respekt och uppriktig kommunikation som präglar vårt förhållande. Det känns bra. Jag är dock 45+ så det har tagit tid att komma hit och än är det lång väg kvar. Målet är att finna mig tillrätta i en nära relation. Helst denna då ;)

Låter mycket som mig...det där med "distans" att aldrig komma för nära oavsett om det är logistik eller känslor. Det vore optimalt att hitta någon som du gjort med samma problematik och förståelse: Härligt att du funnit dig tillrätta i en sådan och att ni kan jobba mot samma mål. Jag har haft fina relationer till trots men har nu valt att var själv och ta reda ut begreppen:) Träffart för många killar med den undvikande metaliteten och det blir bara katastrof för de kan ju inte visa några känslor alls vilket gör att jag får för mycket känslor och kväver och blir helt galen;/

Uppväxt med skilda föräldrar jag med och väldigt otrygga (olämpliga) manliga förebilder. Fick i vuxen ålder veta att min morfar (min idol som barn) misshandlat min mormor i flera år. Dom är också skilda idag. Min bonuspappa (var som en biologisk pappa) gick hastigt bort för 5 år sedan.
Separerade från mina barn pappa för 6 år sedan efter att ha blivit utsatt för våld.

Det man har varit med om påverkar men hur länge ska det få göra det och hur gör man sig av med bagage som tynger?

Min mamma har varit min räddning, även om jag tidigt fick lära mig att ta ansvar.

Förhållande på distans känner jag igen.

Jätteglad att du idag har en bra relation! Måste vara skönt att ha någon som förstår vad och hur man fungerar.
Önskar er all lycka! :)

Otrygg undvikande här också! uppväxt med övergrepp, samt eviga olösta konflikter mellan föräldrarna. Dras till stabila, lugna killar som är lika modiga som försiktiga, och som är öppna för mig. Men jag känner mig aldrig värdig, och kommer därför knappt aldrig i närheten av någon egentlig relation som jag vill ha. Jag drar mig i stället undan av rädsla för att han skall "upptäcka att jag är dålig, inget att ha". Otroligt frustrerande!

Och om han inte "upptäcker det", så blir jag rädd att bli anklagad för att "lura honom att tro att jag är bra". Rädd att han till slut skall upptäcka det. Och drar mig undan därför. Om jag ändå tvingar mig att vara kvar, och intalar mig att det bara är "spöken" jag är rädd för, så beter jag mig på ett obegripligt obehagligt sätt, eftersom jag inte kan lura mitt omedvetna att inte vara rädd - och han drar sig undan.

Har gått i en massa terapi, men det tar inte på djupet. Vad gör man?

Önskar också att jag visste vad som tar på djupet, hur man blir kvitt gamla demoner för gott....

Den där känslan av att känna att man aldrig duger eller är värd lycka är oerhört tärande på en.
I tidigare förhållanden har jag alltid varit den som har avslutat bara för att slippa bli sårad, inbillat mig att det är lättare att lämna än att bli lämnad.
Trots detta så fick jag ändå mitt hjärta krossat, förmodligen inte kommit över det fast det är flera år sedan.

Fast det har aldrig varit de killar jag varit attraherad av som har sagt eller gjort något som fått mig att känna att jag inte duger. Utan den känslan finns liksom i mig från början, hela tiden. Den kommer inte från honom. Tvärtom! De killar jag är attraherad av får mig att må väldigt bra. Men det blir aldrig någon relation. Jag är som Askungen på bal, som är den enda som vet om den gruvliga sanningen.

Har du gått i terapi?

Min allra bästa vän har en klockrent otrygg undvikande anknytning. Egentligen inte för att hon haft en traumatisk uppväxt, utan för att hennes mamma är (&har varit under uppväxten) extremt avstängd avseende känslor och respons på känslor. Hon har aldrig fått verbal eller fysisk respons på känslouttryck, varför hon lärt sig att inte använda dem. Det gör att min vän nu som vuxen alltid flyr till sig själv, litar enbart till sig själv när hon påverkas känslomässigt. För att aldrig kunna bli lämnad av någon, lämnar hon först eller håller "ryggen fri". Före mig hade hon aldrig haft en nära vän, hon uttryckte i fördta meningen att hon inte behövde vänner. Hon har extremt svårt för att visa känslor, ännu mer svårt för att uttrycka känslor verbalt/skriftligt. Ibland tror jag att hon också har svårt att tolka sina egna känslor inombords.

Det tog mig 2-3 år att få henne att inse att vi var vänner. Ytterligare 3 år att få henne att inse att hon verkligen behöver vår vänskap, och uttrycka det. Idag vet jag att hon aldrig kommer att dra iväg, att den är självklar, men det har tagit lång tid för henne att sluta fly inombords.

Svaret är kommunikation. Vi pratar otroligt med varandra, och når varandra i samtalen även när hon har panik. Undandragandet är ett flyktbeteende när den undvikande inte hanterar känslorna. Ibland når hon inte ens känslorna när hon flyr. Jag står alltid kvar som bästa vän, sitter lugnt i båten, springer inte efter henne - men är noga med att uttrycka att hon alltid har mig. Det har fungerat - och vår vänskap är helt fantastisk!

Det är givetvis ännu mer komplicerat i äktenskapet. Hon behåller alltid en del av sig själv gentemot sin man - jämfört med vad jag gör i mitt förhållande. De är inte så intima i sin relation. Så av det skälet har hon inget flyktbehov, eftersom han inte söker hennes intima närhet...

Kanske det är det värsta, när känslan att inte duga alltid kommer ifrån en själv?

Jag har gått i terapi men psykologen sa efter några gånger att jag var medveten om mina problem och att hon inte kunde hjälpa mig. Efter det så har jag inte särskilt stort förtroende för psykologer. Men jag känner alltmer att jag skulle behöva prata och få hjälp.

Din vän är lyckligt lottad att ha dig vid sin sida

Min bästa vän, som jag kunde prata med allt om, gick tyvärr bort oväntat för 6 år sedan. Saknar henne enormt mycket.....

Beklagar verkligen sorgen!

Det är fantastiskt att ha en riktig vän. Det fina med så livrädda människor som de med undvikande anknytning, är att deras skada kan repareras. Men det kräver att man är ihärdig och trofast och själv vågar vara nära och uttrycka sig känslomässigt. Man ska inte backa undan, men ibland stå kvar och vänta in dem. Det är ständigt två steg fram och ett tillbaka i inledningen, vilket förstås tar tid. Det är viktigt att veta att många med undvikande beteende inte upplever sig kompetenta i relationer. De upplever ständigt att de misslyckas.

Nu efter 6 år har vi enorm tillit till djupet i relationen, och klarar alltid att möta varandra när det blir svårt i livet. Vi vet extremt mycket om varandra, och har visat oss rädda, sårbara, ledsna, gråtit osv. Vi berättar verkligen allt numera. Men framförallt har vi väldigt kul ihop, vilket också är fantastiskt! Hon vet att hon vinner varje lopp hos mig på alla plan.