Bästisens mamma säger att det är fel i huvudet på mitt barn

Hej!

Förstår att din dotter blev ledsen, stackars. Jag försöker alltid se det som att människor inte vill något illa, även om detta tyvärr inte alltid stämmer, och tänker att kompisens mamma kanske bara har svårt för att uttrycka sig. Nu skriver du iofs att mamman verkar rätt kall över lag, men det kanske bara är en uppfattning. Alla strålar ju inte och möter folk med öppna armar men kan vara väldigt vänliga ändå.

Jag tycker absolut att du kan ta upp detta med

mamman. Kanske något i stil med

"X (din dotter) sa igår att Y (hennes dotter) berättat att du sagt at X har fel i huvudet. Jag förstår att du inte menar det på ett elakt sätt men X blev väldigt ledsen över den formuleringen. X har ju som du vet ADHD (eller var det ADD), och det är ingen hemlighet. Men du kanske kan försöka berätta för Y igen varför X ibland gör som hon gör. Kanske kan du förklara det så här...."

Hoppas att mamman är tillmötesgående och inte tar det som ett påhopp. Men om du tar upp det lugnt och sansat när du lugnat ner dig så borde det gå bra.

En annan tanke jag har är att du kanske kan fråga din dotter om ni tillsammans ska berätta för klassen om ADHD, vad det är och hur det kan påverka din dotter. Men du känner din dotter bäst, och det är ju inte meningen att hon ska känna sig ännu mer annorlunda/utpekad. Tänker bara att det kan vara bra för klasskompisarna att veta varför din dotter ibland har svårt att vänta på sin tur, sitta still eller hur ADHD:n yttrar sig hos henne. Jag är lärare och i en klass jag hade så valde föräldrarna att på ett föräldramöte berätta för de andra föräldrarna om sitt barn som har ADHD. De gav också de andra föräldrarna tips på hur de kunde prata med sina barn om ADHD. Det kanske kunde vara något för er också. Prata med dotterns lärare innan nästa föräldramöte isf.

Lycka till!

Många bra tips, Fröken W!

Jag kan bara tillägga en sak, som jag fortfarande inte behärskar själv. Låt det gå 24timmar (eller mer) att agera, så att det är meddelandet och inte ilskan (besvikelsen/sårade känslor/etc) du kommunicerar.

Så ska en vuxen absolut inte säga till ett barn, utan att förklara sig väldigt noga! Och inte ett barn till ett annat barn heller osv...Fel i huvudet, ja så kan man tycka och tänka, man kan ha olika tankar och uppfattningar om vad en funktionsnedsättning/diagnos handlar om och beror på.

Men det är väldigt lågt och absolut inte okej att se ner på en annan människa, på grund av ett/flera handikapp, och även väldigt fel att på något sätt, medvetet eller omedvetet uppmuntra någon, till exempel ett barn till att göra det.

Jag tycker det verkar väldigt elakt att säga till någon att den har fel i huvudet på ett nedlåtande sätt, eller på ett annat sätt som kan verka negativt eller sårande. Så om ditt barns kompis förälder gett sitt barn uppfattningen om att detta är okej (medvetet eller omedvetet av exempelvis tanklöshet), är det absolut fel, enligt mig. Och då tycker jag absolut inte att du ska acceptera det. Jag tycker du ska stå på dig och säga ifrån bestämt och tydligt markera att du inte ser detta som acceptabelt.

Sen tycker jag du ska förklara för din dotter att hon kan vara fin som hon är även om hon har en diagnos. Att man inte behöver vara en sämre människa än andra bara för att fungerar lite annorlunda och har vissa svårigheter. Försök ge henne känslan av att hon får se på sin diagnos precis som hon vill: hon kan till exempel se den som en superkraft som ibland är svår att behärska eller som ett fel i huvudet. Ingenting syn på sin diagnos behöver vara rätt eller fel. Det viktigaste är att hon inte känner att hennes funktionshinder gör henne mindre värd än andra.

Detta kan du fundera på och kanske ha användning av även när du ska prata med dotterns kompis mamma om hur hon ska prata med sin dotter. ;)

Lycka till och kram till dig och din dotter!!! <3

Vill bara säga att jag tycker det är förjävligt att din dotters kompis mamma verkar ha talat nedlåtande om din dotter. Det gör mig verkligen ledsen!!! D: Jag förstår verkligen att det där inte känns kul för dig och jag hoppas din dotter mår bättre nu och inte är lika ledsen.

Och angående hur man kan se på en diagnos:

Kom bara ihåg att låta din dotter ha den syn på sin diagnos som hon vill. Om hon när hon blir lite äldre inte vill se det som nåt annat än ett fel i huvudet; tycker jag du ska låta henne se det så. Även om det kan låta lite grymt och väldigt negativt. Vill man inte se något annat den bittra sanningen, tycker jag inte man ska bli pressad till något annat. Var dock tydlig med att poängtera för henne att ett handikapp inte påverkar en människas värde.

Men med lite yngre barn kan jag förstå tanken att det är bra att fokusera på det som är positivt. Det är därför jag tycker det där med superkraft verkar bra, för då kan man ju säga till barnet att det har vissa styrkor men att superkraften ibland även kan vara svår att behärska. Då ser man ju på diagnosen som ett mellanting mellan positiv och negativ. Man uppmuntrar till de positiva sidorna hos barnet samtidigt som man inte sticker under stol med barnets svårigheter.

Vad roligt för din dotter att hon hittat ett intresse i pyssel och konst! Det är helt enkelt bara att hålla tummarna att hon hittar sin "grej" som vuxen. Visar hon tecken på driv och kreativitet redan idag, finns det säkert möjlighet att hon kommer långt som vuxen... Jag tycker oxå mycket om pyssel och konst och jag är runt 20, så om det intresset håller i sig kan hon säkert ha mycket kul med och nytta av det i många år framöver.

Det är bra att du gör ditt bästa för att hjälpa din dotter finna sina styrkor och hantera sina svårigheter, fortsätt med det. Lycka till med det även i fortsättningen! Kram.

Tack, bra råd! Det finns några i hennes klass som trots att det bara är 6-årsverksamhet redan uppvisar mobbningstendenser så jag är livrädd att hon ska bli utsatt för det. Samtidigt är det inte så att jag vill dölja eller förneka hennes diagnos. Det har varit ett dilemma.