Förstår det, det är mycket att ta in. Jag fick diagnosen som 19-åring, är 24 nu. Jag ska inte ljuga, det är en jäklig sjukdom som man ibland blir så jävla less på rent ut sagt - men det går att leva med! Man anpassar sig och du ska se att mycket blir vardag. Sånt som nu känns helt obegripligt kommer du att bli expert på, tro mig! Du kommer känna din kropp bättre än dina läkare och hitta egna strategier i vardagen. Mina viktigaste råd är att prata om det om du känner för det, se till att få tillgång till en Freestyle Libre-mätare om du inte redan har fått en (den är fantastisk enligt mig) och det allra viktigaste; berätta för de runt omkring dig. Det kommer vara viktigt att alla som är runt dig, familj, vänner, arbetskollegor o.s.v vet om sjukdomen och vet vad de ska göra om en nödsituation uppstår.
Nu vet jag ju inte exakt vad du haft för planer men du ska se att många av dem går att fullfölja ändå, kanske blir det bara lite krångligare och med mer planerande.
Önskar dig lycka till igen och hoppas att jag ändå kan ge en lite mer nyanserad bild än bara den negativa som gärna etsar sig fast i tankarna den första tiden.