Vi med bipolär sjukdom.

Jag undrar vem som har uppfunnit diagnosen? Någon som vet?

Jag är 48 år och fick min diagnos för 18 år sedan men har mått dåligt sedan tonåren.

På den tiden (tidigt 80-tal) utgick man från att en tonåring i stort sett inte kunde vara sjuk varken fysiskt eller psykiskt. Visst såg mina föräldrar att jag mådde dåligt men det förklarades med "tonårs-hormoner". Ingen hjälp att få alltså.

När jag var i 20-års åldern blev jag riktigt dålig och klarade knappt vardagen. Jag jobbade men det var ett helvete. När jag var runt 23 år brakade jag totalt, kunde varken äta eller sova. Jag ville bara dö och gjorde även ett självmordsförsök.

Det var då jag sökte hjälp första gången, jag förstod att något var riktigt fel och bara orkade inte själv längre. Jag blev inlagd, fick mediciner och ECT-behandlingar och blev sakta bättre.

När jag blivit så bra att jag kunde leva ett hyfsat vanligt liv igen träffade jag den man jag kom att dela livet med. En underbar man som läst på om min sjukdom, som förstår mina begränsningar och aldrig förebrår mig för dem.

Men när vår äldsta föddes för 20 år sedan blev det riktigt illa. Jag hamnade i en förlossningsdepression och sjönk ner i ett kolsvart helvete. Jag blev en fara för både mig själv och mitt barn. Som tur var upptäckte BVC sköterskan att något var allvarligt fel och såg till att vi båda blev inlagda.

Vi skrevs in på barnavdelningen så att personalen där kunde vakta lillan medan jag fick mina behandlingar. Jag ammade fortfarande (det slutade jag med två veckor efter att vi blev inlagda) därför var lillan med mig på sjukhuset istället för hemma med pappa.

Med mycket hjälp och efter lång tid blev jag bättre och vi kunde åka hem men hjälp så sårbar jag kände mig.

Dittills hade jag haft djupa depressioner men nu kom även manin. Det var fruktansvärt! Det var som att en komplett galning tagit över min kropp och mina tankar och det enda jag kunde göra var att stå bredvid och se på.

Innan dess hade jag behandlats för depression men nu ändrades medicineringen och jag fick äntligen rätt diagnos. Det var faktiskt en befrielse att få ett namn på eländet, nu visste jag/vi vad vi hade att kämpa med. Både jag och min man läste på så mycket vi kunde. Jag fick träffa andra med samma diagnos.

Nu, en hel del år senare mår jag så bra som det är möjligt på mina premisser. Jag jobbar 40% och det går bra. Jag är väldigt sårbar för stress och behöver mycket vila. Jag har accepterat att jag aldrig kommer att må riktigt bra igen och har hittat ett lugn i det.

Jag har bipolär typ 2, 39 år och har haft diagnosen i 7 år men varit sjuk i över 15 år. Det tog många år och många olika medicinkombinationer innan jag fann något som fungerade. För mig är Litium det som fungerar bäst och har nu varit stabil i över i 2 år.

Idag är jag gravid med mitt första barn som är beräknat till 14 juli. Har jobbat deltid på äldreboende de sista 2,5 åren. Har ett fint förhållande med villa och volvo och ett bra liv.

Jag är ett bevis på att det går att leva med bipolär sjukdom och vara stabil med ett bra liv. Men visst, jag måste ständigt vara på min vakt, känna mig själv och veta om jag är på väg in i något skov. Jag har väldigt tur. Psykiatrin där jag bor är suverän. Har en egen superbra sjuksköterska som jag träffar så ofta jag behöver, får läkartider på någon dag om jag behöver. Och nu när jag är gravid får jag extra mycket resurser.

Jag önskar att alla bipolära fick må som jag och fick samma resurser från psykiatrin som jag fått/får.

Det måste vara underbart att känna sig så stabil. Just nu känns det väldigt långt borta för min del. Men jag försöker att vara positiv och tänka bra tankar. 

Här där jag bor får man tjata till sig all hjälp tyvärr.

Det måste vara underbart att känna sig så stabil. Just nu känns det väldigt långt borta för min del. Men jag försöker att vara positiv och tänka bra tankar. 

Här där jag bor får man tjata till sig all hjälp tyvärr.