Jag behöver råd.

Hej.

I ett samhälle med så många olika konstellationer av föräldrar, barn och familjesammansättningar så har jag nu kommit till en punkt där jag känner att bägaren så klassiskt rinner över.
Jag gör en lång och infekterad historia kort:

Jag är sambo med en man och hans dotter.
Jag är själv mamma på deltid till min son. Barnen är lika gamla.
Allt fungerar fint i vår familj och har alltid gjort. Det finns småbråk och orättvisor anser barnen. Vi vuxna säger att: en del saker tillhör livets innehåll.
Man kan inte alltid få som man vill och man ska vara glad för det man får...

Det finn också ett X till min sambo med ett sjukt kontrollbehov.
Människan med kontrollbehovet bor tsm med en fd missbrukare som min sambo inte fått träffa under det året de varit ihop. MIn sambos dotter tycker inte om missbrukaren. Det skiter mamman fullständigt i. Hon ringde VARJE dag den veckan dottern var hos oss, tills familjerätten gav henne en tillrättavisning att det inte är för dotterns bästa som hon ringer utan enbart för att mamman ska ha kontroll. Var 3:e dag får hon numera ringa. Det förhåller hon sig inte till.
Mamman är också av typen som säger till sin dotter när dottern gör sin röst hörd tex: jag vill sova hos pappa i stället för morfar..då svarar mamman alltid med:
Det bestämmer inte du...PUNKT SLUT. 
Dottern har aldrig någon chans att få sin vilja igenom, hon blir alltid "överkörd" av mamman. 

Dottern har också utvecklat nattskräck pga all stress hon utsätts för.
Hennes mor stressar henne genom att hela tiden tillrättavisa, peka med hela handen. Skrika på henne ( jag har hört det själv) och genom att vara en så enorm härskare över sitt barn. Den lilla har inget att säga till om, Det är som mamman vill ha det...o punkt slut på den. Som att flytta ihop med missbrukaren, det beslutet bara togs. Dottern hade frågat om X skulle bo med dem i nya lgh.
" Ja det är väl självklart" hade mamman svarat.
Alltså hade hon inte frågat dottern, dessutom vet hon om att dottern inte gillar hennes val av sambo, Men hon är besatt av att dom måste gilla varandra, så under arbetstid får dottern spendera dagarna med missbrukaren.
Dit min sambo inte får ringa, han får inte missbrukarens nummer.
Däremot har mamman ringt mig, flertalet gånger för att få tala med sin dotter.
I tron om att man gör det rätta, för att skapa en bra relation.
Sen får vi en käftsmäll tillbaka.. hämndlysten som hon är.

Det finns oändligt med exempel på dåligt föräldraskap.
Mamman står heller inte ut med att jag och dottern har en nära relation. Mamman avskyr att jag tycker om dottern o tvärtom. Det hade såklart varit mkt lättare för mamman om jag inte varit en bra bonusmamma.

så VAD ska vi göra?
Dottern vill inte bo med mammans nya kille ( som för övrigt säger till dottern att hennes pappa är dum...VEM GÖR SÅ?)
Familjerätten hjälpte inte, mamman ångar på och stångar sin blodig för att förstöra för oss. Manipulerar sin dotter för att hon ska vilja vara där mer.
Har ni liknande erfarenheter, vad har ni gjort för att skydda era barn?
Jag arbetar som psykolog och ser alla tecken på psykisk ohälsa hos mamman.
Tycker ni jag ska anmäla henne? Men för vad? För att hon har ett kontrollbehov? För att hon är en martyr i sitt sätt att tilltala och bemöta sin dotter? Det är bara så hon är, om än moraliskt fel så kan man inte komma någonvart med det.
Ni andra i samma sits- bara ös mig med information.

Hur gammal måste barnet vara för att själv få bestämma vart barnet ska bo mestadels? Har ni erfarenhet? Hur går en sådan process till? Ska vi kontakta BUP?
Jag försöker vara största möjliga skyddsnät åt min sambo och hans dotter.
Men snart faller jag också igenom, jag står inte ut med att stå bredvid och se när dottern psykiskt och bakom stängda dörrar far illa.

Så snälla, ge mig allt ni har.
//Theresia