Hur vet man om man är deprimerad?
Hej,
Jag är 32 år och är sedan snart ett år föräldrarledig med min och min mans barn.
Jag har alltid haft ett svängigt sinne, försökte ta livet av mig som tonåring och har under perioder inte mått så bra. Men samtidigt alltid fungerat i relationer och på skola/jobb.
Min och makens relation har aldrig varit helt enkel, mycket passion och samhörighet under vissa perioder samtidigt som vi har mycket konflikter och avstånd mellan oss under andra perioder. Vi har separerat 3 gånger under vårt snart 10-åriga förhållande man snabbt blivit tillsammans igen. Senaste gången var dock 5 år sedan. Vi har en del problem som aldrig verkar lösas. Han har också en del problem med sig själv som består trots att vi pratar och funderar på vad som kan göras för att bli bättre. Just nu har vi det ganska dåligt. Vi bråkar inte så mycket men vi är långt från varandra och prioriterar inte vår kärlek. Jag har ofta lite destruktiva tankar, tänker att jag kanske vill separera men vet innerst inne att jag inte vill det. Det är som trots-tankar om ni förstår hur jag menar.
Jag står långt bort från min familj. Mina föräldrar är trevliga men vi känner inte varandra och är nog alla rätt nöjda med att ses 1-2 gånger om året. De fanns aldrig där för mig under min uppväxt, de jobbade mycket och prioriterade annat. Jag har känt mig till ro med det tills att vår dotter föddes då känslor jag trodde jag hade lämnat bakom mig revs upp igen. Frågan om hur man kan vara så ointresserad av sitt eget barn ploppar upp.
Jag har en väldig osäker och ambivalent relation till alla mina vänner, till och med de jag haft sedan barndomen. Rivs mellan att vara rädd för att de ska tröttna på mig eller växa ifrån mig lämna och att själv dra mig tillbaka för att jag inte riktigt orkar umgås så ofta. Det har varit så åtminstånde de senaste 10 åren och orsakar ganska mycket oro och ångest.
På många sätt har mitt mående blivit bättre efter barn. Har ett syfte. Trivs med att vara föräldrarledig- har en hel del vänner som också är lediga samtligt så jag behöver aldrig vara ensam, jag tror inte min nedstämdhet har så mycket med att vara hemma och alla de nya krav som ställs på mig som förälder att göra.
Just nu känner jag att det negativa och dystra väger över det positiva. Har liksom ingen riktig livsglädje nu. Dagarna bara går och det är som att jag sitter av tiden. Till vad? Döden? Vill ta tillvara på den tiden jag har i det här livet inte ha det så här.
Är jag deprimerad? Jag har aldrig sökt hjälp för mitt mående tidigare. Jag vill verkligen inte ta ssri, känner heller inte att har mår så dåligt att jag är redo att kompromissa med det. Kan terapi hjälpa en till att må bättre? Vad för slags terapi i sånt fall? Kan man få det via landstinget? Vår ekonomi klarar inte den kostnaden just nu.
Jag vill även påpeka att jag motionerar regelbundet (gör jag inte det blir det värre), jag äter bra och sover ok (så bra man kan med bebis).
