Behöver jag lämna den jag älskar p.g.a. bonusbarnet?

För det första tycker jag att din bonuspojke låter som ett helt normalt barn i den åldern. 5-6-åringar är inte alltid så roliga att ha att göra med och ibland krävs det stora mått av föräldrakärlek för att orka gilla dem ens lite grann. Sjukt dramatisk, överreagerar på minsta motgång, japp, det hör till sex-årsåldern helt klart. 

För en person utan egna barn eller eget band till barnet måste det vara väldigt svårt. Men du verkar också ha bestämt dig för att det är något fel med pojken och att hans beteende är onormalt, men det är det nog inte.

Om du har bestämt dig för att irritera dig på allt som pojken gör (räkna alla hans "pappa") så kommer du ju att irritera dig och det kommer att påverka er relation negativt. Som vuxen har du alltid övertaget i en relation med barn så om något ska förändras måste det börja med dig. Ni bör heller inte dra för stora växlar på vad pojken säger, varför dra igång krismöte med förskolan innan ni ens pratat med dem och kommit fram till vad som verkligen hänt?

Att ljuga är också nåt som helt normala barn gör, det krävs tom en viss mognad för att kunna ljuga. Och om du granskar dig själv en aning så ljud´ger du söker också nån gång ibland. Barn ljuger ofta för att klara sig undan skäll, så en miljö där de inte får skäll i onödan gör att de inte heller behöver ljuga i onödan. 

Din drömman är pappa, det är en del av honom och en del av situationen ni har att hantera som par. Att pojken finns grumlar din lycka men det finns inget du kan göra mer än gilla läget eller lämna pojkens pappa. Pappa är man för livet och en vettig man skulle aldrig överge sitt barn för en ny kvinna. 

Pojken känner säkert av ditt ogillande också och han har säkert inget behov av att ha dig i sitt liv utan vill ha sin pappa. Om du vill vara en äkta person i pojkens liv får du anstränga dig lite och kanske läsa på lite om barns utveckling och beteende. Om du inte vill ha pojken i ditt liv är det du som måste backa. 

Vad gäller mamman och hennes roll i det hela får väl pappan sätta lämpliga gränser, men viss kontakt dem emellan måste du acceptera. De är föräldrar tillsammans och vissa saker måste samordnas.

Barn har heller ingen skyldighet att "ge något tillbaka". I synnerhet inte till pappans nya kvinna.

Sen kan jag tycka att ni varit snabba med att flytta ihop om ni bara varit ett par i snart två år. 

Varför bor ni redan ihop? Det känns som särbo hade funkat bättre. Sin sambo måste lära sig säga ner till både din och sitt ex för både sitt och barnets bästa.

Instämmer i mycket av det som sades ovan. Vill tillägga: Du kanske ska backa lite och låta pappan sköta 95 procent av allt kring barnet? Du måste inte vara superdelaktig, särskilt inte så pass tidigt i ert gemensamma liv. Pojken är ju dessutom ganska tydlig med att han föredrar pappa? Låt pappan vara förälder! Menar inte att du ska skita i ALLT, men luta dig tillbaka en aning. Ju mindre ansvar du tar desto mindre kommer du att störa dig, skulle jag tro.

Tack för vettiga kommentarer! 

Anledningen till att vi bor ihop är för att det från dag ett bara känts helt rätt. Det är han som är mannen i mitt liv. Så ingen av oss ville vänta med att bo ihop. 

Tror också att det kan vara vettigt i att inte ta för stor del i "föräldra ansvaret", för det är faktiskt inte mitt barn. Det stora problemet med det är att min Sambo inte orkar uppfostra, det blir snarare som barnet vill bara för att han inte orkar säga nej och ta en diskussion/utbrott. Vilket gör att det blir samma visa nästa gång och så eskalerar det till ett dåligt beteende. Jag vill belöna positiva beteende istället för att ge efter på gnäll samtidigt som jag förstår att mån någon gång måste kompromissa med sina principer. Vad kan jag göra för att han ska gilla mig mer? 

Ja du valde en man men barn. Kanske läge att växa upp lite(du alltså) för barnet låter som en helt normal 5 åring men du låter som den hemska svartsjuka styvmamman. Hoppas verkligen han väljer barnet före dig.

Om du älskar honom, försök att stå ut. Det blir bättre när pojken blir äldre och mer självständig. Rätt som det är så är han ute hela dagarna och cyklar med kompisar. Den åldern han är i nu är inte lätt att handskas med.

Om du är positivt inställd till barnet och anstränger dig för att kära känna honom som den person han är, utan att komma med pekpinnar om hans beteende, kommer ni nog sakta men säkert att utveckla en fungerande relation. Men då måste din man också steppa upp och ta sitt sabla föräldraansvar! Om inte du "får" tjata på barnet om grejer måste ju han göra det. Han måste sätta gränser etc. Varför uppfostrar han inte pojken? Han "orkar" inte? Duger ej som ursäkt.

Rätt för er ja, men vem tänkte på barnet? Det låter som mannen inte tänker igenom saker i förväg utan bara säger ja både till dig och mamman. Låt honom tänka igenom saker först och ge honom stöd i att prioritera barnet.

Femåringar är jobbiga men det blir bättre inom ett par år bara.

Man kanske inte behöver vara dum.. eller?

När mina ungar är mindre trevliga i sitt beteende brukar jag tänka att "det är hårt jobb att vara 3-4-5-6 år".

Jag tycker absolut att man ska säga ifrån till barn och fostra dem, men det måste bottna i kärlek och acceptans. Och vissa strider bör man inte ta och dem man tar bör man se till att vinna. Men det är inte heller automatiskt så att ett barn som får som det vill i vissa situationer för alltid kommer att bete sig dåligt. Med tiden kan barnet ha utvecklats och självmant kommit på bättre strategier att hantera sin vardag. 

Om du vill skapa en bättre relation med barnet bör du börja tänka att han är normal, att han är i en jobbig utvecklingsfas och att han förmodligen gör sitt bästa utifrån sin mognad och sina förutsättningar. Försök att se på honom med lite kärleksfullt överseende istället för att irritera dig på alla hans tillkortakommanden. Dels är han en egen person med sina bar och dåliga sidor och dels är han ett barn som utvecklas, och det är mycket som ska hända på vägen till vuxenlivet. 

Även föräldrar som lever tillsammans och älskar varandra och barnen kan vara oense om fostran och hur mycket eller lite man ska säga ifrån eller gå med på. Det är väl också rätt normalt. Kanske ska du och pappan sitta ned vid ett lugnt tillfälle och diskutera hur ni båda skulle vilja ha det med barnet, vad som ska gälla hos er, vilka strider ni (pappan) bör ta och inte. Och sen förmedla till barnet hur ni önskar att det ska vara men också ta med i beräkningen att barnet inte inrättar sig i detta bara sådär och att det finns tid för barnet att utvecklas och växa upp.

Att över huvudtaget fråga/ be honom att välja kommer inte ske. Där av rubriken i tråden. Hans barn kommer först, det är så det är. Det jag är otroligt tacksam för att alla vettiga råd. Jag ska definitivt sitta ner och prata med min sambo. Sen är det också skönt att höra att det kan bli bättre, och tipsen på hur vi/jag kan göra. Sen är det tufft. Jag hade mer än allt bara velat älska honom gränslöst. Jag är också mån om att han ska få en fin uppväxt, han har inte valt att sin livssituation och kan inte påverka den. 

Säkert är det bättre för er om du skaffar eget boende och sen träffas ni då pojken är hos sin mamma. 5-åringar kan vara jobbiga små varelser och är man inte så barnkär/det inte är ens egna barn kan jag förstå att man blir irriterad. Det går inte att ändra på pojken utan det du kan göra är att själv ändra er situation. Ni måste väl inte göra slut men vänta till pojken är större innan ni bor ihop. Jag har lite svårt att fatta detta med föräldrar som prompt ska flytta ihop med sin nya och det blir en massa problem med barnen. Om man har barnen varannan vecka finns det ju hur mycket tid som helst att ses på den barnfria veckan. Win-Win.

Jag håller med om att din bonusson verkar helt normal, 5-åringar kan vara jättejobbiga! Men även superroliga. Jag tycker som många skrivit att du ska ta ett steg tillbaka i uppfostran. Men vad händer om du försöker vara lite roligare, t.ex tar med 5-åringen på ett lekland bara du och han. Jag menar inte att du ska muta honom men ni kanske behöver lära känna varandra utan pappan. Kanske ni två kan hitta nåt som ni båda gillar. Det har du kanske försökt med? Fördelen med att vara bonusförälder är väl just att man kan strunta i det jobbiga som uppfostran, tjat, gnäll och städa efter barnen och bara göra det roliga som gå på bio, lekland, badhus osv.

Tycker inte alls det låter som en vanlig 5-åring. Har inte träffat på någon som varit så osjälvständig och skulle blivit vansinnig om mina barn uppträtt så. Därmed inte sagt att det är något fel på barnet, det ligger nog helt på föräldrarna. Om detta är mannen i ditt liv, och framförallt om du vill ha barn med honom, så bör du snarast ta det jobbiga samtalet med honom om hur ni tycker att barn ska uppfostras, var ni har olika uppfattning och om det går att enas eller kompromissa. Gäller både existerande barn och ev kommande.

Om du funnits i hans liv i två av fem år borde du ha en mer framträdande roll. Här borde pappan släppa in dig ner. Det enda råd jag kan ge dig för att ni ska tycka mer om varandra är att fortsätta göra saker bara ni två. Men en man som inte "orkar" uppfostra sitt barn eller vågar ta itu med att exet bestämmer saker över ert huvud skulle inte vara min drömman. Det skulle jag vilja ta itu med innan jag oroade mig över relationen till hans barn.

Är den här kommentaren på riktigt? Blir chockad av hur du kan snedvrida vad TS skriver och få det till att hon skulle vara svartsjuk..?! Sonen låter som ett typiskt bortskämt bonusfamiljsbarn. Båda föräldrarna överkompenserar för det faktum att dom är separerade vilket får till följd att de formar en liten odåga. Förstår dig till fullo Ts. Även om tillvaron med bonussonen är problematisk så är det ju trots allt pappans brist på uppfostran och gränsdragning som är det verkliga problemet. Hade bara pappan dealat med situationen på ett bättre sätt så hade ju du inte behövt ta dessa konsekvenser. Styrka till dig Ts.