Flickvän - Olycka
Tja!
Detta är mitt första inlägg, och jag vet inte om det har hamnat rätt, men jag testar och ser. Jag behöver ändå få skriva av mig och få råd, kanske coaching också.
Jag har varit tillsammans med min flickvän i drygt tre år. Hon är 39, jag är 36. En lång historia kort. Hon kommer från Danmark, och vi träffades av en slump på hennes arbetsplats. Nästan de första två åren hade vi ett distansförhållande, men vi sågs ändå väldigt regelbundet, och till slut bestämde vi oss för att flytta ihop. Hon jobbar som flygvärdinna i England och flyttade till mig i Göteborg. Hon hade ju den möjligheten med sitt jobb, jag hade inte lika många möjligheter. Nu i efterhand kan jag tänka att hon lämnade mycket bakom sig i Danmark. Hennes hus och hem i Skagen, hennes hästar, hennes familj och vänner, i princip det mesta, men mycket av detta har hon hittat här på västkusten. Det känns som att hon gjorde de största uppoffringarna men så vitt jag vet, och vad hon säger, trivs hon alldeles utomordentligt i Göteborg. Allting har känts väldigt bra. Vi har många liknande intressen. Friluftsliv och träning bl.a. Men, samtidigt har vi inte alls liknande intressen och det är ju bra på sitt sätt.
För omkring ett år sedan var hon med om en väldigt allvarlig olycka. Inga ingående detaljer, men hon var väldigt länge på sjukhus, och hon kämpade för kan man säga hennes liv under den första tiden då hon vårdades på IVA. Rehabiliteringen har varit väldigt lång och pågår ju än. Hon har fått en permanent skada på ena benet som gör att hon haltar. Hon har fått sluta sitt jobb som flygvärdinna, det jobb hon haft sen, vad blir det nu, nästan 19 år. Hon har alltid hållit på med idrott och träning, det har hon nästan fått lägga åt sidan. Hon är uppvuxen med hästar, och det lade hon på hyllan då hon flyttade hit, och jag kan tycka att det hade varit bra för henne nu.
Olyckan förändrade så mycket för henne. Hon har aldrig visat någon ilska eller frustration, det är inte hennes personlighet. Hon har däremot varit ledsen en del, och det verkar ju vara vanligt efter svåra olyckor, och hon har ju gått igenom mycket fysisk och psykisk smärta. Där får hon hjälp, och börjar komma på rätt köl vill jag tro. Nu är det ju inte bara olyckan i sig utan alla konsekvenser också. Hon kämpar på varenda eviga dag.
Det nya livet håller på att formas, tycker jag. På utsidan är hon den tjej jag lärde känna för tre år sedan. Hon ler och då hon gör det skiner hon upp hela rummet. Om det är en fasad vet jag inte. Jag vill inte tro det eftersom hon har alltid varit ärlig och rättfram, men ibland slug. Däremot, inombords, har det ju skett många olika förändringar. Ibland, och jag är ingen expert, ser hon ledsen ut i sina ögon, och det är jag inte van vid. Ibland blir jag själv fruktansvärt ledsen och frustrerad, och tycker allting känns så fel, och tycker så synd om henne, men visar inte det för henne, eftersom det skulle nog driva henne till vansinne. Men, jag vill hjälpa henne på alla sätt och vis, och jag försöker. Hon säger att det räcker, men då kommer min tveksamhet in igen.
Jag känner mig så jävla lost, och dum, ibland. Jag kan verkligen känna mig som en rådlös toffel. Och, det är ju inte jag heller, för jag brukar vara den som oftast har svar och lösningar på det mesta, men inte då det kommer till det här.
Långt blev det, men som sagt, jag hade en del att skriva av mig.
