Vansinniga utbrott!

Skönt att höra att hag inte är den enda med detta helvetet. Ksn tyvärr inte ge några tips, tyvärr blur det värre ju äldre barnet blir,

Jag har haft det så dom du beskriver sen vårt barn var litet nu är hen 7år och vi väntar på utredning.

Vi har det skit jobbigt hemma och se fram emot helg och semester var länge sen.

Men hag hoppas att vi vår den hjälp vi behöver.

Kanske är det ren trots ert barn har och kanske lugnar hen sig? Tyvärr har det inte varitcså för oss :(

Vad ska ni göra utredning för?

Hur är hen annars, är det bara jobbigt när ni ska lämna en aktivitet eller är det hela tiden?

Jag hoppas ju att det är någon form av trots, men jag ser inte att någon av hennes jämngamla kompisar får samma utbrott.. ????

Vi har också en dotter, nu fem år gammal, som är mycket bestämd. Alltid haft en stark vilja. Trotsen var helt tokig mellan 2,5-3,5 sen blev det betydligt bättre och nu är hon lätt att ta med sig överallt. Det kommer verkligen i vågor, några veckor åt gången. För vår dotter handlar det oftast om övertrötthet och många intryck under en intensiv dag, då vet man att det blir kaos sen på kvällen.

Tyvärr har jag inte så mycket tips mer än att behålla lugnet och vara "lagom konsekvent", välj dina strider. Härda ut!

Hyperaktivitet, kan få utbrott om det är något som ej passsr och bli våldsam ibland, koncentrations problem, trotsig/olydig .

Svårt att förklara hur hem ärvmen hen känns somven orkan ibland

Ja, min dotter är också otroligt viljestark. Hon skriker så hjärtskärande och ilsket att folk tittar på mig som att jag varit dum mot henne, när det enda jag ville var att hon skulle få gå ut och leka. Kan göra mig tokig.. folks blickar alltså. När vi är hemma är det lugnare, men jag vill ju kunna vara ute och åka och hälsa på folk utan att det blir kaotiskt när vi ska åka. Försöker verkligen att välja mina strider, hemma kör jag mycket med avledning, men när man måste åka hem så måste man ju dessvärre.. pust!

Min son är likadan.. När det inte passar han. Otroligt viljestark, envis och vet precis vad han vill. Han är snart två år. Det går i perioder, men blir allt mer och mer. Kanske är det trots. Ingen aning. Enligt bvc är det tydligen vanligt i den ålder, mer eller mindre. O dessutom för tidigt för att kunna säga om det är en diagnos för att det händer mycket i den åldern.

Jag hade ett sjuhelvetes humör när jsg var liten, men är inte så idag och har ingen diagnos :)

I den åldern kan det vara trots!
Hon är så liten än, men du kan prova att prata med henne innan ni går till t.ex. lekparken, om att när ni ska gå hem vill du inte höra något skrik och hon ska gå in i bilen självmant, annars blir det ingen lekpark, för det fungerar inte annars.
Om hon förstår ett sånt resonemang. 
Då får hon lova att sköta sig för att ni ska gå.
Innan ni går hem, så förbereder du henne en stund innan, som du brukar. 
Blir det bråk, så låt henne märka att det inte blir någon lekpark på ett tag. (Behöver inte vara något långt tag, huvudsaken är att hon förstår sammanhanget, det ska bli några "nej" till lekparken, så att det svider lite). När det väl blir dags för en ny chans, så får hon verkligen vara med på tåget att hon ska sköta sig, om ni ska gå dit och klarar hon inte det då heller, så får det kanske gå ännu längre tid innan nästa gång. Men förhoppningsvis anstränger hon sig nu!
Det ska inte vara som ett straff, utan det är omöjligt att gå dit om hon bråkar när ni ska gå hem, så tyvärr går det inte!
Om lekparken blir för svårt att förstå, ta nåt mindre och enklare, så hon slipper komma ihåg det så länge och misslyckas med det. Du kanske får börja med något pyttelitet, så att hon lyckas. 

Ett straff är ju precis vad det blir. Barn uppför sig om de kan. Uppför de sig inte saknar de förmågorna ännu och kraven bör sänkas och anpassas.

Beror på hur man lägger fram det och om hon är stor nog att förstå. 
När jag läser mitt förra inlägg, så ser det ut som ett straff, jag håller med, menar absolut inte så.
Man ska inte säga det som om det är ett straff, utan som om det är fakta. Typ - man får inte gå dit om man inte klarar av att gå därifrån och vara lugn. Små barn klarar inte det, man får kanske bli större först. Bara om man är stor nog (eller välj andra ord) får man gå till lekparken. Hon kan bli "stor" på några dagar!
Men det får ju formuleras så att hon inte får skuldkänslor av det, utan mer eftertanke och istället växer av att klara uppgiften efter ett par försök!
Då kan ni också gå dit extra mycket ett tag, när hon klarar att gå hem igen.
Men hon kan ju mycket väl vara för liten för ett sånt resonemang och tiden för lång från det att man lovar att sköta sig, tills det ska levas upp till och då kan man kanske börja i mindre skala.
Eller stå ut.
Att TS har en liten till gör det ju svårare att stå ut, annars är det nog bästa tipset! Det blir troligtvis bättre!

Att barn uppför sig om de kan, vi talar om en 2 åring. De utvecklas ju bl.a. genom att testa gränser och det kan mycket väl bli skrik och motstånd. 

När min äldsta var ca 1.5-2,5 fick jag nästan alltid bära ut honom från förskolan skrikande under armen, trots förberedelse, vi tog det lugnt, tittade vad han lekte med, deltog en stund ev. Han ville helt enkelt inte sluta leka! Men jag hade ingen bebis samtidigt, så jag stängde öronen och bar ut honom. 
Det tog lång tid innan det började gå smärtfritt, men det var ju bara besvikelse över att det roliga var slut. 
Det verkar vara så för TS barn också.