Vuxna barn till narcissistiska mödrar med ångest

Jag känner igen mig mycket av det du beskriver, blir 43 i år.
Min mamma hade narcissistiska drag men var inte lika extrem som din mamma.
Hon dog när jag var 24 år så jag haft många år på mig att läka upplevelserna i lugn och ro.
Jag har känt mig traumatiserad och hämmad under större delen av mitt liv.
Inget driv och har levt som under en grå slöja.
Jag har existerat, inte levt.
Har känt mig sämre och mindre värd än andra fast jag mentalt vet att det inte är sant.
Nu vid 40+ känner jag en förändring i positiv bemärkelse.
Min sambo har samma erfarenheter i sin familj och ingen av oss har någon direkt relation med dem.
Vi är luft för dem.
Så vi sa att nu släpper vi dem och det gamla helt och flyttar långt bort.
Vi slipper känna oss mindre värda och påverkade av det destruktiva mönstret.
Har hittat normala människor som vet vad kärlek och omtanke innebär.
I början blev jag ofta så rörd och tacksam så att jag började gråta när jag upplevde normal omtanke och vänlighet ifrån människorna här.
Nu har det gått två år och jag upplever en stor läkning.
Jag är mer avslappnad och lugn, känner mer naturlighet i att sätta gränser.
Börjar tro att människor visst kan tycka om och umgås med mig, jag är inte mer annorlunda än dem egentligen.
Nu kan jag se vad jag har fått pga mina upplevelser.
Vissa egenskaper som jag är tacksam för och som jag aldrig skulle ha haft utan den här resan.
En stor kram till dig!
Du är inte ensam.

Att du orkade skriva allt detta , beundrar jag dig för. Du verkar vara en stark människa innerst inne men snälla nån vad du har fått gå igenom. Barn förmodar jag att du har när jag läste mellan raderna...Du kommer lyckas, var rädd om dig. Kram kram //Gunilla

Känner igen mig så väl i mycket av det du skriver. Har också vuxit upp med en narcissitisk mamma men inte lika extrem som du. Allt som du skriver stämmer på narcissitisk personlighet, det är så ledsamt att läsa vad du behövt stå ut med.

Jag har också problem med ångest, sociala situationer, jättedåligt självförtroende och självkänsla. Och dom anonym (uppväxt) skriver: en känsla av att vara hämmad. Och som du skriver: pendlar mellan att vara överenergisk till att vara ett asplöv. Gjorde en utredning för add/adhd men den lades ner.

TS: Får du någon professionell hjälp av psykolog eller liknande? Skulle vara intressant att höra mer om vad du fått lära dig om dig själv, vad som beror på uppväxt eller personlighet o.s.v.?

Och du har helt rätt: såna här personer här tar sin näring ur att sänka andra, gärna förkläde som om det vore någon slags bagatell eller till och med att de gör det för att hjälpa till!

Har du brutit kontakten med din mamma eller ses ni ibland?

Kunde varit jag som beskrev mig själv här ovanför.. växte upp med en narcissistisk mamma och förstod de inte förrän jag gick till en psykolog med mina ältande tankar, ångest och att jag hade sån prestationsångest och dålig självkänsla. Fick höra om "det vuxna barnet" och det stämde väl in på mig. Ska få behandling/terapi för det till hösten. Typ KBT.

Har bra kontakt med min mamma men hon vänder sig direkt till mig med sina problem och har upprepade gånger bett mig ta lån i hennes namn för att hon försatt sig i en knivig ekonomisk sits, gråter och har ångest.. tycker synd om henne och försöker alltid hjälpa henne men har på senaste tid försökt sätta gränser. Men det går ju ut över min egna självkänsla ändå, då känner jag mig självisk istället. Blir som en ond karusell allt.

Det jag varit mest rädd för är att jag själv ska bli den här mamman mot mina barn. Ibland känner jag mig som min mamma, dock inte lika extrem, men föräldrarollen ger mig också enorm ångest för jag har bilden av min egen mamma i bakhuvudet och ibland om jag känner att jag "är som henne" - typ skäller på mina barn för att jag är less/trött och inte för att de är befogat, så får jag så dåligt samvete och försöker kompensera. Detta leder till att jag blir väldigt inkonsekvent. Men jag är livrädd för att bli som henne. Jag kan inte minnas att hon ens kramat mig en gång som barn. Hemskt.

Blir man någonsin hel?

Känner igen ALLT. Min mamma var så och ännu värre. Jag har mått så dåligt genom åren! Börjar dock läka nu sakta sakta. Mamma dog för 5 år sedan och mycket terapi har fört mig framåt. Ibland känns det som att mitt liv startade för 5 år sen! Det finns hopp om man kan få lite stöd och hjälp. Stor kram!

Exakt så här gör jag också! Det är så jobbigt, vet inte om man kan söka hjälp för att hantera det. Känns som jag inte har nån kontroll över mitt eget agerande, skulle behöva någon som såg det utifrån.

Exakt så här gör jag också! Det är så jobbigt, vet inte om man kan söka hjälp för att hantera det. Känns som jag inte har nån kontroll över mitt eget agerande, skulle behöva någon som såg det utifrån.

Känner igen mig väldigt mycket här. Jag växte upp med en narcissistisk mamma och en pappa som inte vågade stå emot henne. Bodde med båda föräldrarna tills jag var 19 då de skiljdes.

Blev otroligt nedtryckt, manipulerad, förlöjligad inför familj och vänner bl.a. Elaka, kritiska kommentarer blev något jag skulle mig själv för, allting var ju mitt fel. Inte konstigt att man fungerar som man gör efter en sån uppväxt, men det tog ett tag gör mig att inse hur mycket det faktiskt låg bakom min psykiska ohälsa.

Jag har fått diagnoserna ptsd, gad och social fobi. Allt det där skulle jag vilja säga är komplex ptsd, men som jag förstår det är det ännu ingen diagnos som ges. Jag går på KBT och jobbar mycket med mindfulness och att vara närvarande, men det känns som att jag har mycket kvar att arbeta med. Det största steget jag tagit är att säga upp kontakten helt och hållet med min mamma för fyra månader sedan. Det var inte lätt men hon varken vill eller kan bli bättre och att försöka prata om det som hänt och hur hon beter sig är ungefär som att slå huvudet väldigt hårt mot en vägg.

Jag rekommenderar varmt en bok jag läst, Komplex PTSD: From surviving to thriving av Pete Walker. Finns på Amazon. Även mycket bra information på hans hemsida, googla Pete Walker.

Hoppas det hjälper

Du är inte ensam ts, vi är flera här ute om växt upp likadant.

Jag känner igen mig i allt utom det om pengarna. Men hon kunde ge bort en sak, ex en jacka som var för liten för henne, för att sedan komma och vilja ha tillbaka den några dagar senare. Snål mot oss barn, men givmild mot sig själv. Jag kunde ex få en cd- skiva med något dansband och ett sängöverkast i julklapp när jag var 10 år, och om man inte var nöjd så sa hon "du är omöjlig att göra nöjd, ingenting duger åt dig". Nu när jag tänker på det i efterhand, när jag själv fått barn, förstår jag inte hur hon kunde vara så som hon var mot mig och mitt syskon.

Och jag har oxå en pappa som alltid stoppat huvudet i sanden och jobbat mycket.. eftersom att hon inte orkade jobba mer än halvtid..

Hon har alltid tryckt ner mig och en enda blick från henne hade kunnat döda.

Finns så mkt mer jag skulle kunna skriva.. men nu har vi ingen kontakt alls, vilket känns jätteskönt.

Känner igen det du skriver om presenter. Min mamma kunde ge mig allt ifrån ett par skor hon inte längre ville ha, bara för att vilja ha tillbaka dem om hon såg att jag hade dem på mig, till flaskan med utgången handdesinfektion eller 10 år gammal honung som hon inte vill ha men som jag borde kunna få nytta av. Tyckte man inte om "presenterna" var man såklart väldigt otacksam. Vet inte om man ska skratta eller gråta åt det.

Presenter till henne var hon väldigt noga med däremot, och gav man henne nåt som inte var henne i smaken då gav hon tillbaka det och så fick man höra hur löjligt att man kunde tro att hon ville ha nåt sånt.

Hej ts, jag känner igen mig i mycket av det du beskriver efter att ha vuxit upp i ett sammanhang som har många likheter. 
Som någon ovan skrev låter en del besvär du har som del i komplext ptsd (posttraumatiskt stressyndrom). Jag har länge gått hos en kunnig psykolog som hjälpt mig reda ut detta. Vid komplext ptsd har man utsatts för många händelser som en och en kanske inte ger ett trauma men sammantaget blir man traumatiserad som människa. Vanligt hos barn som växer upp i hemska situationer. 
Jag tänker att du har vuxit upp i ett sammanhang där du varit rädd för den som ska stå för din trygghet. Då är det väl inte konstigt om du är inställd på att världen utanför kan vara väldigt hotfull och du har social fobi osv? Dina föräldrar har inte byggt upp dig, visat dig hur du hävdar dig, hjälpt dig att utforska dig själv och världen osv. Du har behövt göra detta själv och det är jättesvårt. Jag känner igen mig i det att jag som liten var lillgammal men som 30åring var omogen jämfört med andra... eftersom så mycket av mitt liv handlade om att försöka skydda mig från tänkta faror var jag konstant rädd och hade inte kunnat lägga så mycket fokus på vad jag egentligen vill med mitt liv. Som vuxen kan man skydda sig och hävda sig mot andra, men som barn är det omöjligt att göra det mot en vuxen vilket innebär att man nu som vuxen fortfarande har den föreställningen att det kommer bli katastrof om nån försöker skada mig. Istället för att inse att man är vuxen och nu kan skydda sig. Nu som 35åring efter terapi börjar jag komma ikapp. När vuxna inte hjälper en att forma ett stabilt jag tänker jag att man blir sådär spretig som jag blev/är och som du beskriver att du är. Ibland kände jag att jag inte kunde nåt och var värdelös och ibland kände jag att jag kunde vad som helst som jag ville. Det är otroligt slitsamt att vara så instabil. Men genom terapi och att jag hittade en kärleksfull stabil partner har jag nu börjat få en kärna i mig. Den kärnan innebär att jag börjar veta mer av vem jag är, jag är inte lika rädd för andra för kärnan innebär att jag har möjlighet att skydda mig. Det innebär att jag inte är lika rädd och känslig utan har kunnat börja leva livet lite mer efter vad jag vill göra utan den här rädslan. Fortfarande har jag ångest i princip dagligen för det är som att kroppen inte förstår att jag faktiskt kommit ur hur det var i min barndom - det är en del i komplext ptsd att man blandar ihop tiden och en del tror att man fortfarande lever i det hotfulla farliga. Men jag börjar pussla ihop mitt liv kronologiskt och alltmer inse att jag inte behöver vara rädd utan det hela är över.

Många kramar till dig ts du är en otroligt stark människa som klarat dig genom din barndom. Jag tror många med vår bakgrund inte känner sig starka för det är så mycket i det vardagliga vi inte klarar alternativt/ tycker är skitjobbigt. Men människor utan trauman har ofta föräldrar eller andra som har byggt upp dem som människor från att de var bebisar medan vi själva inte bara har behövt bygga upp oss själva utan vi har dessutom blivit utsatta för psykisk misshandel från den som ska vara vår trygghet. Jag hoppas du hittar en bra samtalskontakt som kan hjälpa dig och att du får må bättre snart!