Finns det någon som separerat och sen hittat tillbaka till varandra?

Vi skildes aldrig, men flyttade ifrån varandra i 1 år. Då skulle vi bestämma hur vi skulle göra.
Vi valde att flytta ihop igen och det var snart 3 år sedan och vi har precis fått våran tredje lilla son!
För oss var det räddningen att leva isär ett tag, annars hade det aldrig blivit såhär bra igen.

Hur fungerade det när ni bodde i sär. Hade ni kontakt och träffades hela tiden eller hur gjorde ni för att hitta tillbaka?

Är det inga fler som flyttat ifrån varandra och ångrat sej?

Vi gjorde så, jag och barnens pappa. Tyvärr höll det inte så länge eftersom ingen av oss direkt hade utvecklats och funderat ut hur vi ville ha vårt liv.

Han å sin sida hade fortfarande inte fattat varför det var så viktigt att han ägnade tid åt familjen och faktiskt tog sin del av ansvaret hemma. OM han gjorde något förväntade han sig beröm i oändlighet och att slippa tjat på ett par månader.

Jag å min sida hade inte lärt mig att ställa krav på rätt sätt, jag ville att han skulle förstå av sig själv. (Ja vi var unga när vi blev ihop, 18 båda två.) Istället för att helt enkelt säga att så här ska det bli och ge ett schema och benhårt hålla fast vid det så blev jag arg. Jag förstod inte att han helt enkelt var uppväxt med att mamma gör allt och aldrig fått lära sig att ta sin del samt att han är arbetsnarkoman, hans arbete är också hans hobby. Han ville ha en hemmafru, som dock jobbade då hans egen lön inte är tillräckligt för att försörja en hel familj.

Mitt råd till dig är att inte sitta och vänta. Om ni flyttar isär så ta tiden till att fundera hur du vill leva, hur du vill ha det. Hitta på roliga saker, sitter du bara hemma och väntar blir du ointressant att kämpa för, du är ju ändå där när/om han har haft sitt äventyr kvar.
Ofta är det tyvärr det män saknar när de känner sig tomma och inte vet vad de vill. En känsla av att blev inte livet mer än så här? Vad hände med alla planer, alla upplevelser? Livet blir ett ständigt rullande hjul utan några överraskningar. En lunk bara med alla krav och måsten.

Om ni har barn så se  till att ni har barnen halva tiden, eller att han iaf har mer än varannan helg med barnen om de är små. Låt honom se hur singellivet med barn är ÄVEN om det är tufft för dig att vara utan barnen. Skriv ett avtal om umgänget, vem som betalar vad osv så att ni har det klart så ingen kan bråka. Allt ska vara med, hämtning/lämning, tid för detta, vem som hämtar/lämnar, vart ni ska hämta/lämna osv.
Även lov bör man skriva in så att det är klart.

Vem av er vad det som tog initiativet att separera?

Vi har gjort det. Hade kunnat fungera bra när vi hittade tillbaka OM han inte haft en ny under tiden vi var isär. Hon flyttade in första dejten då jag hade alla mina saker där!

Hur är det nu? Bor ni fortfarande ihop? Vem var det som tog steget att flytta isär?

Det där låter INTE som att hitta tillbaka, det låter mer som han knullar båda två.

Det var jag, men han var överens med mig om det. Även när vi separerade andra gången så var vi överens även om jag var den som tog upp det.

Det jag är nyfiken på, ni som hittat tillbaka till varandra efter att ni flyttat isär, hur kom ni på att ni skulle flytta tillbaka till varandra? På nåt sätt måste ni haft kontakt. Var det spontant eller hade ni bestämt att höras och träffas.

Går igenom samma och det är verkligen inte lätt. Är mycket i bagaget så en paus är väl egentligen det rätta men ändå känns det tufft. Var inte jag som ville det.

Det är svårt att veta vilka känslor som är rätt men jag hoppas det lägger sig snart så vi vet hur man vill göra..

Ska ni hålla kontakten eller bara låta tiden gå och se. Jag är inte heller den som vill. Är rädd att vi inte hittar tillbaka till varandra om vi inte hörs men liks rädd att vara för på.

Jag är bekant med ett par som skilde sig efter att barnen flyttat hemifrån. De var skilda i tre år ungefär och hade i princip ingen kontakt alls under den tiden. Sedan tog mannen kontakt ned kvinnan och de har precis gift om sig med varandra. :)

Vi håller liten kontakt då vi har ett barn. Är också rädd att göra fel. Antingen skriva för mycket eller för lite, eller skriva fel. Inte lätt.

Har tyvärr en tanke att en paus är bara ett sätt att dra ut på tiden istället för att göra slut. Känns kört på något sätt när man väljer att ta en paus och flytta isär. I vårat fall handlar det om olösta tankar hos henne pga hennes emotionella affär.. I mitt fall handlar det väl om jag kan förlåta och gå vidare.. Vilket jag nog inte gjort även fast vi försökt..

Skaffade ni direkt 2 kompletta boenden eller bor den ena av er lite spartanskt och enkelt? Hur gjorde ni med era gemensamma saker? Delade ni upp dom eller har ni väntat?

Det hela är så färskt så hon bor hos sin mamma och jag bor i huset. Handlar om en natt borta hittills även fast pausen varit sedan slutet på maj..

Just nu har vi inte delat upp något. Hon har tittat på lägenhet tidigare men ej klarat av att ta den, vad nu det betyder. Är rädd att om hon flyttar ut "på riktigt" så är det slut i hennes tanke redan, då blir det ingen kort paus..