Kontakta psykiatrin eller ej?

Om jag var du skulle jag se till att nu, medan du känner dig mer stabil och har lite ork, ta kontakt med en affektiv psykiatrisk mottagning - om det finns någon sådan där du bor - och försöka att få till en utredning för att se om du har en unipolär eller bipolär diagnos. Ibland behöver man en remiss och då brukar man behöva gå via "vanliga" psykiatrin, så isf kontaktar du bara den mottagning där du behandlats tidigare och ber dem skicka en remiss dit.

Om det visar sig att du har en affektiv diagnos finns det en hel del förebyggande behandling (både i form av färdighetsträning/självkännedom och mediciner) som kan hindra att du blir sjuk igen eller minska längden/djupet på eventuella kommande depressioner. Har du en sådan diagnos och blir sjuk igen kommer vården förhoppningsvis inte heller att kunna "släppa dig" på samma sätt som de tyvärr verkar ha gjort tidigare gånger.

En positiv erfarenhet jag själv har av att börja medicinera proaktivt medan man fortfarande mår okej (i mitt fall med bl.a Litium) är att det dels blir en stor trygghet inför framtiden och dels att man just då har tid och ork att testa sig fram till rätt dos och preparat till ett med så få biverkningar som möjligt utan att känna att varje dag innan förbättring är en kamp på liv och död.

Under tiden man blir utredd och/eller testar sig fram till en bra förebyggande medicinering kan man också passa på att gör sånt som att lära sig mer om hur man är som person när man inte är mitt inne i en sjukdomsepisod (i ditt fall en depression). Man kan t.ex göra listor över vad som är ens egna personlighetsdrag och vad som tidiga tecken på att man håller på att bli sjuk igen så att man kan se det svart på vitt när man är på väg in i depressionen igen och sådana saker börjar kännas oklara.

Man kan också göra upp listor över konkreta åtgärder som man ska vidta vid vissa specifika symtom, t.ex "om jag känner mig mycket sämre än vanligt ska jag tänka över om jag har slarvat med mat, medicin eller sömn; har jag gjort det ska jag vara extra noga och se om det blir bättre av det" eller "om jag börjar känna att jag inte vill lämna huset ska jag berätta det för min läkare så fort som möjligt" eller "om jag börjar tro att andra pratar illa om mig bakom min rygg utan några bevis så ska jag ta upp det på nästa möte med min samtalskontakt".

Gör man sådär och identifierar sina "problemområden" (om man t.ex vet att det ofta börjar med att man får svårt att lämna sitt hem) så är man lite mer redo att söka hjälp så fort man börjar märka av dem, annars växer problemen lätt utan att man riktigt lägger märke till dem och till slut är man nere i depressionen igen.

Alla de här tipsen kan du förstås använda även innan du försöker då till en utredning eller även om du inte gör det alls. Men för din skull hoppas jag att du gör det, jag tror att ditt liv kommer att bli mycket lättare då. Hoppas att några av dem kan hjälpa dig.

Ordentlig utredning om vad, vad misstänker du att det skulle vara istället? Verkar ju iaf som du har en medfödd sårbarhet för stress o sånt. Tycker nog du kan vända dig till psykiatrin igen, o stå på dig. Prata med dom om precis det du har skrivit här, det är viktigt att vara tydlig! Så att dom ska kunna hjälpa på bästa sätt.

Om jag var du skulle jag se till att nu, medan du känner dig mer stabil och har lite ork, ta kontakt med en affektiv psykiatrisk mottagning - om det finns någon sådan där du bor - och försöka att få till en utredning för att se om du har en unipolär eller bipolär diagnos. Ibland behöver man en remiss och då brukar man behöva gå via "vanliga" psykiatrin, så isf kontaktar du bara den mottagning där du behandlats tidigare och ber dem skicka en remiss dit.

Om det visar sig att du har en affektiv diagnos finns det en hel del förebyggande behandling (både i form av färdighetsträning/självkännedom och mediciner) som kan hindra att du blir sjuk igen eller minska längden/djupet på eventuella kommande depressioner. Har du en sådan diagnos och blir sjuk igen kommer vården förhoppningsvis inte heller att kunna "släppa dig" på samma sätt som de tyvärr verkar ha gjort tidigare gånger.

En positiv erfarenhet jag själv har av att börja medicinera proaktivt medan man fortfarande mår okej (i mitt fall med bl.a Litium) är att det dels blir en stor trygghet inför framtiden och dels att man just då har tid och ork att testa sig fram till rätt dos och preparat till ett med så få biverkningar som möjligt utan att känna att varje dag innan förbättring är en kamp på liv och död.

Under tiden man blir utredd och/eller testar sig fram till en bra förebyggande medicinering kan man också passa på att gör sånt som att lära sig mer om hur man är som person när man inte är mitt inne i en sjukdomsepisod (i ditt fall en depression). Man kan t.ex göra listor över vad som är ens egna personlighetsdrag och vad som tidiga tecken på att man håller på att bli sjuk igen så att man kan se det svart på vitt när man är på väg in i depressionen igen och sådana saker börjar kännas oklara.

Man kan också göra upp listor över konkreta åtgärder som man ska vidta vid vissa specifika symtom, t.ex "om jag känner mig mycket sämre än vanligt ska jag tänka över om jag har slarvat med mat, medicin eller sömn; har jag gjort det ska jag vara extra noga och se om det blir bättre av det" eller "om jag börjar känna att jag inte vill lämna huset ska jag berätta det för min läkare så fort som möjligt" eller "om jag börjar tro att andra pratar illa om mig bakom min rygg utan några bevis så ska jag ta upp det på nästa möte med min samtalskontakt".

Gör man sådär och identifierar sina "problemområden" (om man t.ex vet att det ofta börjar med att man får svårt att lämna sitt hem) så är man lite mer redo att söka hjälp så fort man börjar märka av dem, annars växer problemen lätt utan att man riktigt lägger märke till dem och till slut är man nere i depressionen igen.

Alla de här tipsen kan du förstås använda även innan du försöker då till en utredning eller även om du inte gör det alls. Men för din skull hoppas jag att du gör det, jag tror att ditt liv kommer att bli mycket lättare då. Hoppas att några av dem kan hjälpa dig.

Min personliga erfarenhet är att det är mycket större chans att de lyssnar på dig där än inom "vanliga" psykiatrin och att du söker hjälp medan du fortfarande är stabil ser de nog mest som något positivt. Om du dessutom förklarar din oro över att inte bli tagen på allvar och är tydlig med att du söker hjälp nu medan du är stabil just för att du har ett mönster av att inte vara det så är det nog bara till din fördel.

Du kan mycket väl få en Bipolär typ II-diagnos, bipolära sjukdomar brukar ofta börja med depressioner.