7-åring med sömnproblem

Jag har en 7 årig tjej som på dagen känns väldigt mogen och trygg, men när det blir kväll och sängdags kommer problemen. Hon kan inte somna utan att en av oss föräldrar sitter inne hos henne, och även då tar det tid för henne att somna. Det är som om hjärnan sätter igång på högvarv och tankarna snurrar och snurrar. Framförallt är det tankar fyllda av oro men även sorg över saker som hänt för länge sedan, som häromdagen när hon var ledsen för att en på förskolan, när hon gick där, hade sagt att växter inte levde och därför inte kunde dö. Hon är enormt långsint och saker hänger med länge för henne.

Nu på senare tid har det även kommit mycket tankar om kryp, ormar och liknande som skulle finnas i hennes säng. Vi föräldrar är varken rädda för kryp eller ormar, och det har inte hon heller varit förrän nyligen. Därför tror jag att hennes bästis har "smittat".

Det som gör det hela än jobbigare, utöver de långa läggningarna är att hon allt oftare inte vågar sova själv utan förr eller senare under natten så kommer hon tassandes till vår säng, pga att "hon inte kan sova" eller att hon drömt mardrömmar, om vad minns hon sällan, med följden att alla tre sover dåligt då det blir så trångt och varmt och hon gärna ligger på sniskan och märker inte ens av om hon använder någon sv oss föräldrar som kudde eller fotpall... Vi har testat sova på madrass i hennes rum, vilket är det som fungerat bäst, men det är inte hållbart i längden. Och inte är det särskilt bekvämt heller.

Jag är nu så orolig för att vi har skadat henne på något vis då det är så här. Kanske är det anknytningen eller något annat? Samtidigt så har vi en 3 åring som är raka motsatsen. Hon är blyg på förmiddagen och vill vara nära mig under alla osäkra situationer, men somnar, det gör hon bäst i egen säng och själv i sitt rum med en av oss föräldrar sittandes precis utanför hennes rum. Dom läggningarna går snabbt, ofta mindre än 10 minuter, som mest 40-50 minuter, men då är det i extremfall. För storasyster tar det i regel 1,5-2 timmar...

Vad ska vi göra? Har funderat på att ta upp det här med skolsköterskan alternativt ta kontakt med BUP, men samtidigt, är det något som man kan ta upp där? Tänk om det är vi som är överdrivet oroliga? Någon som känner igen sig? Och gärna något som "kommit igenom"?