Deprimerad sambo utan känslor
Hej!
Skulle så gärna vilja ha tankar och råd från andra som har erfarenhet av partner med depression.
Min sambo är inte den pratsamma typen vad gäller känslor, håller det mesta inom sig. I höstas sa han till mig att han kände sig så ledsen och nedstämd, många tankar snurrade i huvudet osv. Jag hjälpte honom till att få komma till en KBT-terapeut dit han gick ett tiotal gånger. Han tyckte det var väldigt skönt att få prata och få ur sig saker men samtidigt kände han sig stundtals mer förvirrad för många saker som han tryckt undan kom upp till ytan nu.
Så i mars kom han plötsligt och frågade mig hur jag tycker vårt förhållande är, jag blev helt paff för jag tyckte vi hade det bra. Vi har varit ett par i 23 år så självklart har vårt förhållande haft sina toppar och dalar men nu är barnen stora och det kändes som att det är vår tid nu. Han tyckte vårt förhållande var dött, vi var som kompisar och han tvivlade på sina känslor för mig och ville att vi skulle gå i terapi vilket vi gjorde och gör fortfarande.
Att gå i terapin har varit jättebra, mycket saker har kommit fram där men ju fler gånger vi har gått har mn sambo blivit mer och mer negativ. Han blev arg, stressad, hade ångest, sov inte på nätterna osv. Inte bara p g a vårt förhållande utan också för andra jobbiga saker som hänt runt om med barn, föräldrar och arbete. På inrådan från mig och terapeuten gick han med på att gå till en läkare.
Läkaren konstaterade att han har en depression och han fick medicin mot ångest och antideppressiva tabletter. Han ska dessutom åter börja med KBT-behandling nästa vecka.
Han har nu ätit en låg dos i 2 veckor som enligt läkaren inte skulle ge någon effekt men man måste börja där för att sedan höja. Sedan en vecka tillbaka äter han dubbel dos och läkaren sa att han nu ska märka skillnad men att det kan ta två veckor innan det blir effekt.
Det är oerhört jobbigt att leva med någon som är så deprimerad, han är till stor del personlighetsförändrad. Från att ha varit omtänksam och snäll till att vara arg, elak och väldigt egoistisk och se allt i svart. Det finns inte några ljusglimtar alls.
Han säger att han blir stressad och får ångest att komma hem, han får skuldkänslor mot mig för att han inte känner något, han tvivlar på att han kommer få känslor för mig igen eller att livet någonsin ska bli roligt. Samtidigt är han desperat på att få känna något, hans förslag har varit att han ska bo hemifrån ett tag så att han förhoppningsvis kan få känna saknad och samtidigt få lugn och ro utan att känna skuldkänslor. Jag har hela tiden varit emot det men sedan i helgen har vi kommit överens om att prova så ett tag så nu bor han hos en gemensam vän till oss.
Detta är första gången han har depression och jag har ingen erfarenhet av det på andra sätt. Hur lång tid kan det ta innan han börjar se ett ljus i mörkret? Hur snabbt får man tillbaka positiva känslor? Vad kan jag göra för honom?
Tacksam för svar!