min sambo ljuger

Jag har varit med en man i 4 år som ljuger om allt, de mest triviala skitsakerna man kan tänka sig, och det skapar en negativ spiral av misstänksamhet, misstro, fler lögner osv.
Den som ljuger känner sig fast och under kontroll, och ljuger därför ännu mer. Och den som blir ljugen för undrar vad fan som försigår eftersom man ljuger om allt.

Ta ett rejält snack om det här med vikten av att inte ljuga ens om skitsaker tillsammans redan nu, så ni kan bryta en dålig cirkel.

Vi har gjort slut. För oss funkade det inte, och mycket berodde på just sånt här. "Jag visste du skulle bli så jag var tvungen att säga si och så för din skull". Och jag framhävde hela tiden att ärlighet var det absolut viktigaste. När han ljög tog jag det väldigt hårt.

Jaja, ta tag i det. Går inte att ha med folk att göra som ljuger.

Det märkliga med lögnhalsar är att de alltid får det att kännas som den andres "fel" att de ljuger för att inte göra en arg när det i själva verket är just lögnerna som gör en förbannad..

Mitt ex var en person som ljög om än det ena, än det andra. Saker som det egentligen inte fanns en anledning att ljuga om. Han hade bara så fruktansvärt svårt att hålla sig till sanningen. När jag konfronterade honom med en lögn, ersatte han den med en annan, om hans lögn inte kunde bevisas genom svart på vitt. Till slut blev det ju så att jag misstrodde honom även när han talade sanning. För det blir konsekvensen.

Det gick mig till slut på nerverna. Jag tappade all respekt för honom, och kärleken dog. Jag förstod att det var sån han var, och att han förmodligen aldrig skulle bli en sanningstalande människa. En sån kunde jag inte leva med, så efter 2 år hade jag fått nog och bröt förhållandet. Tackar gud att vi inte hann sätta några barn till världen.

Det finns vissa som ljuger sjukligt, dvs de kan inte låta bli. Står personen där i röda skor säger den att de är blå, trots att man ser att de är röda, typ. Detta kan man få bukt med via psykolog, men då måste han vilja det också. Vad jag vet om saken handlar det ofta om någon form av bekräftelsebehov som gått snett alternativt konflikträdsla (dvs man ljuger för att slippa diskussion men så skapar man kanske en ännu värre diskussion på sikt, när lögnerna kommer fram)

Tycker du ska skriva ner en lista med ca 10 saker som skett senaste tiden så att du säkert kommer ihåg dem med datum osv, sånt som du kan bevisa inte stämmer (som detta med spiken i foten tex) men skriv inte vad du vet utan bara gör listan. säg ni behöver prata, visa honom den och säg att du funderat länge på varför han verkar ljuga, framför allt om saker som är helt onödiga. Blir han arg eller upprörd, håll dig lugn, peka på någon av sakerna på listan och be honom berätta sanningen om det tillfället. Gör han inte det, avslöjar du att du VET. Du måste slå hål på ballongen, liksom. Om ni lyckas komma så här långt, då kan du förklara hur dåligt det här gör mellan er osv. Att han måste sluta ljuga och att han kanske behöver hjälp. 

Går inte det, ja då vet jag tyvärr inte vad du ska prova

Skulle lämna en lögnhals.

Han vet att jag vet att han ljugit om tex foten och middagen. Han var där när svägerskan och hans pappa sa som det var. Han blev konfronterad redan då. Men det är liksom som om han bara blir tom och tyst. Det rinner av honom på nåt sätt och han låtsas inte höra eller förstå.

Det enda han sa var att det där har han aldrig sagt, men jag vet ju att han gjorde det.

Det är inte bara för mig han ljuger. Även för sina vänner. De har också märkt detta och de kan numera ibland hånskratta när min sambo drar igång. Jag skäms å hans vägnar, för han fattar verkligen inte.

Min sambo skryter mycket och vill gärna berätta om allt han kan. Han kan många saker, men långt ifrån allt han påstår sig kunna.

När vi byggde altanen hemma så skröt han om att den hade han minsann byggt helt själv, utan hjälp från någon. Det var ju inte sant eftersom hans kompis som är snickare hade hjälpt till och även hans pappa. Detta säger han i sitt kompisgäng när jag är med hemma hos oss. Varför? Jag är ju med och vet att det inte är sant. Jag sa direkt att det där är ju inte sant och berättade vilka som hjälpt till. Hans kompisar sa då: ha ha som vanligt så säger du att du gjort ALLT själv!

De har också alltså förstått hur det ligger till. Det verkar dock inte bekomma min sambo som bara fortsätter ljuga om allt och inget.

Det här med att hitta på att man kan en massa är väldigt vanligt. Ibland har han också gett sig på att laga saker som han absolut inte egentligen haft en aning om hur man gör. Han blir vansinnig på mig när jag tycker att vi ska ta in tex en hantverkare istället. Vid nästan samtliga dessa tillfällen har sakerna förvärrats och en hantverkare har fått komma i alla fall.

Inom loppet av två veckor hade han kopplat el fel i garaget (så att strömmen gick i hela huset) och borrat hål i vattenledning. Vid båda dessa tillfällen har jag frågat om han verkligen vet vad han gör. När felen uppdagats har jag blivit ombedd att hålla käften!

Han är sjuk och behöver hjälp. Jag förstår det, men inte han.

ja då låter det verkligen som att han behöver hjälp. Har du försökt förklara att de skrattar åt honom? Fråga om han tycker om att de skrattar ÅT honom (dvs inte med) fattar han det inte? Förstår han hur andra uppfattar honom, dvs som någon som är opålitlig? Det kanske helt enkelt måste skrivas på näsan på honom, totalt skoningslöst, för att sedan få honom inse att han behöver hjälp och att det går att förändra sig med expertishjälp. 

Kände en man en gång som skröt om allt. han kunde franska (fast han kunde ju inte det, liksom så dumt att dra till med nåt sånt som lätt går att kontrollera), och det jag minns bäst, han sa att han hade (minns inte hur många nu) X antal romaner hemma, huset fullt och han hade minsann läst alla. Han var ca 50 år gammal när han sa det och vi räknade ut, att om han verkligen hade läst så många böcker som han sa, skulle han behövt läst en bok varannan dag i hela sitt liv från det han var 7 (vi tänkte att han lärde sig läsa då) och det var helt enkelt inte sant, det kunde ju hans fru intyga att han inte läste böcker i det tempot. 
Han vara Baar känts som "de olustige" i sällskapet och ingen tog någonsin nåt han sa på allvar, tragiskt. 

Mitt ex var sydd på hakan när vi träffades. Han hade veckan innan smällt med ett rådjur. Långt senare hör jag att han pratade med en gammal kompis i telefonen, och berättade om den incidenten. Det var bara det att nu hade plötsligt rådjuret förvandlats till en älg.

När jag konfronterade honom med den lögnen, menade han att jag hört fel / kom ihåg fel. Efter att det var slut fick jag veta att det varken var ett rådjur eller en älg, utan en sladd han fått med bilen, och hamnat i diket.

Han berättade om en hund de hade när han var barn, och hur ledsen han var när de tvingades avliva den. En hund som i själva verket aldrig hade funnits.

När han var i 15-årsålder trillade han ner från ett tak, och fick ligga länge på sjukhus. Det hade heller aldrig hänt.. Listan över hans lögner kam göras lång. Glad jag slipper höra dom. mer.

Det är svårt att "bota" en mytoman, för de har normalt ingen insikt i att det ens finns ett problem, och framför allt inte att problemet finns hos dem.
De behöver inte tänka att de ska ljuga om något, det går helt automatiskt.

Precis.  Och det är ju omgivningen som lider - inte mytomanen.

Hej
Har följt tråden och fenomenet är bekant. Jag kan säga att det tog nästan 20 år innan jag insåg att mitt ex var ja, mytoman?...
Den ena livslögnen efter den andra ploppade upp och jag insåg att jag hade blivit förd bakom ljuset hela tiden. Både i smått o stort.
Han ljög naturligt och även om vardagliga saker. Var han hade varit och till och med om vart han hade ätit lunch. Alltid var det mitt fel att han ljög. Jag blev arg , skulle försöka hindra honom osv. Verkade heller aldrig ångra sig eller skämmas.
Men det var när de riktigt stora lögnerNa ramlade in som jag insåg vidden av problemet.
Det är en andra natur eller som ett andra språk, som faktiskt går att jämföra rakt av med hur en tonåring ljuger för morsan.
Finns det nåt mer förnedrande än att bli förd bakom ljuset
Förstår dig

Hade en pojkvän i tonåren som var mytoman. Fick kontakt 30 år senare och började snacka som fan. Vad händer? Jo killen börjar med sina rövarhistorier igen. Människor ändras sällan..