Behöver nog bara skriva av mig. Jag har sambo men han jobbar. Så min semester består av att gå upp kl 6 senast varje dag. Jag är så trött så jag gråter varje dag. Blir inte bättre av syskonbråk o att min äldste har fått en hemsk attityd. Stor åldersskillnad på barnen så svårt att hitta aktiviteter som passar båda.
De säger att det är viktigt med återhämtning men om hur många år ska man få det??
Ta semester med din sambo. Låt barnen ta hem kompisar och ordna så de leker hos kompisar. Låt barnen gå upp själva.
Hur gamla är barnen?
Ja nästa år får vi nog ta samtidigt. Vill ju bara att barnen ska få så lång ledighet som möjligt och då måste vi göra så här.
Barnen är 8 och 2 år.
Får dåligt samvete men känner ingen glädje av situationen.
Oj vad jag känner igen detta. Från vänner där familjer delar upp sommaren och går omlott för att ge barnen långa ledigheter men lite gemensam. Nu har man inte alltid ett val såklart och då får man försöka styra upp det på olika vis. Kan sambon ta över när han kommer hem? Stick i väg själv på helgen? Kan barnen vara hos någon kompis något, kanske sova över? Dela på dem och ha ett barn hemma själv? Hur gamla är de föressten?
Kolla kommunens eller förenigars aktiviteter/ läger. I vår stad finns till o med nu mitt i sommaren lediga platser för friidrott och gymnastik.
Och sikta på gemensam ledighet i framtiden om det går !
Här är en till som varje dag gråter pga trötthet. Mannen jobbar och jag är hemma med två barn (3 år och och 9 månaders bebis) Går också upp senast 6 men går upp flera gånger per natt för att yngsta vaknar ofta. Så jag sover aldrig ordentligt. Och att ta hand om hushållet, uppmärksamheten som båda barnen såklart kräver, handla mat. Ja, jag känner mig väldigt sliten och trött! Om jag bara fick SOVA "på riktigt" så skulle allt vara så himla mycket skönare..
Min sambo har tagit över när han kommer hem men nu är han helt slut han också. Så det kan jag inte låta honom göra med gott samvete.
Och jag känner att jag inte återhämtar mig på bara någon timme hit eller dit. Beror säkert också på att jag har en kronisk sjukdom så min energi räcker inte lika långt som på "normala" människor. Vill ju att helst min äldsta ska ha det så bra, ha en mamma som orkar iväg om dagarna.
Tack för att ni skriver!
Känner igen det där! Vi brukar ha fyra veckor ledigt tillsammans, men också 2-3 veckor ensamma med barnen antingen före eller efter. Jag har varit hemma själv med våra tre ungar sedan midsommar och nu har min man äntligen gått på semester.
Min strategi när jag är ensam med dem är att se till att komma igång, ut och iväg på morgonen. Om jag låter dem sitta och häcka i soffan hela förmiddagen märker jag att de blir stissiga och speedade och osäkra på vad som ska hända under dagen. Ser istället till att vi äter frukost, klär på oss och går ut precis som om det var en vanlig förskoledag. Ut till parken, skogen eller nån utflykt. Att semesterslappa efter lunchen funkar mycket bättre hos oss.
Riktigt skönt att höra att man inte är ensam om att känna så här! Får så dåligt samvete.
Ja, alltså sen vi fick andra barnet så finns inte semester...
Jag fasar inför sommaren och sedan räknar jag ner dagarna när helvetet sätter igång...
Inte så mycket att göra annat än att genomlida det. Det måste väl komma någon ålder där det blir bättre tänker jag, men vet inte när...
Jag förstår absolut vad du menar. Själv lider jag av fibromyalgi och det går inte att återhämta sig på så korta stunder. Jag vill ju ha en god enerji och vara en stark och pigg mamma till mina barn och jag kämpar så gott jag kan. Men det händer att kroppen säger ifrån många gånger och då får man ju såklart skuldkänslor.