Fel av mig eller förskolan?

På mitt jobb försöker vi av olika skäl vara bemannade under så lång tid som möjligt under dagen, oftast 06-17 genom att vi i personalen föredrar att flexa lite olika. Den morgonpigga med sambo som jobbar kväll jobbar 06-15, singeln som har lång restid 08-17 o.s.v , jag har dock valt att jobba 06-16 med två timmars lunch under många år p.g.a mina hundar. Vi hinner då i lugn och ro gå en lång promenad och umgås.

Min sambo jobbar 100 % men också en helg i månaden och tar ut sin komptid jämt fördelat över veckorna, så jobbar 08-15.10.

Nu har förskolan fått reda på mitt upplägg och opponerar sig, utåt sett för "barnets bästa". De menar på att jag inte har rätt att lägga mina arbetstider så att min arbetsdag blir extra lång. Jag menar på att det inte skulle spela någon roll om jag jobbar 06-15, 07-16 eller 08-17 det skulle fortfarande vara min sambo som lämnar resp. hämtar på förskolan. 07.50 och 15.20. Möjligen skulle jag kuna vara på plats 10 min före på eftermiddagen om jag jobbade 06-15. Vi föräldrar skulle vara betydligt mer stressade över att också hinna med hundarna samtidigt som lämning/hämtning och matlagning. Idag väcker jag hundarna 05, går en promenad, dukar fram frukost åt sambon och barnet och väcker dem strax innan jag går till jobbet. Sambon kommer hem med barnet och förbereder middagen som sen lagas medan jag och barnet rastar hundarna. Han behöver inte stressa för att hinna få ut dem då de fortfarande är nöjda efter lunchpromenaden, 11-13.

Förskolepersonalen vägrar se det så och tycker att vi ska lägga om schemat så att jag eventuellt kan hämta de där 10 minutrarna tidigare. Dessvärre så tror jag inte att jag kommer ifrån vid 15 alla dagar om eftermiddagsbestyren på jobbet ska skötas av en person mindre.

Det har vuxit till en infekterad konflikt som går ut över kommunikationen kring barnet, jag överväger att ta det till högre ort men måste få fråga. Är det verkligen jag som har fel? Har de rätt att lägga sig i mina arbetstider om det inte alls påverkar barnets tider?

Skulle gissa att detta bara är det sista som får bägaren att rinna över. Att det finns annat de stör sig på och att de tycker att du kunde sköta dig bättre som mamma i allmänhet.

För egen del är jag skeptisk till föräldrar som lägger många timmar ensamma med hundar och dylikt. Att vara förälder är så tufft att det kräver fullt fokus. FSK tycker säkert att ditt barn behöver mer av dig.

Så kan det säkert vara, men då får de ju ta upp det och inte bråka om något annat. I övrigt säger de att barnet är vältaligt, snällt, klokt för sin ålder och passar väl un i gruppen. Vi gör så här för att det verkar funka bra, annars hade vi gjort på ett annat sätt. Vi har tidigare fått en del pikar för vi låtit sambon ta stora delar av föräldraledigheten och för att han verkar vara mer mamma än jag, vilket stämmer när det gäller kontakten med barnet. De har en tajtare relation och jag har nog mer den roll som pappan normalt har. Det finns en anledning bakom det, då jag tillbringade större delen av barnets 2 första levnadsår på sjukhus. Idag är jag frisk efter en organtransplantation men min och barnets relation har aldrig riktigt kommit ikapp. Vi försökte ett år att jag jobbade 25% och hade allt ansvar for barnet vilket såklart stärkte oss, men inte ersatte sambon som primär förälder.

För egen del är jag skeptisk till människor som ser djur eller tidigare barn som förbrukningsvaror och inte kan anpassa sina liv utifrån tidigare existerande förutsättningar. Jag tror knappast hundarna tar lika mycket tid och fokus från barnet som exempelvis 1-3 syskon hade gjort.

Då kan du nog utgå från att de tycker att du smiter från din uppgift som mamma. Människor har i gemen svårt med det. De vill inte hjälpa dig på traven mer än nödvändigt.

Jag vet inte hur reglerna för raster och vistelse tider ser ut. Jag har dock svårt att se att de skulle kunna tvinga dig. Risken är dock att de låter sin frustration över dig gå över ditt barn. Så oavsett vad du väljer så sätt dig ner med personalen med trevligt bemötande och prata ut om saken.

Jag tror inte att de kommer låta det gå ut över barnet, de är, oavsett personliga åsikter, professionella för det mesta och bra människor. Men det skapar slitningar oss emellan och jag har själv svårt att svälja att andra verkar komma undan utan påpekanden, främst för att det de just följer normen. Inte kortare tider, inte mer tid för barnet, inte "bättre" föräldrar utan bara mainstream och vanligare. Tröttsamt, men jag gissar att jag får stå ut. Det är svårt att försvara sig när anklagelserna inte matchar det de egentligen verkar ha problem med.