Du som förlorat en anhörig eller någon du känner

Jag är väldigt pragmatisk så livet går vidare.

Förlorade min mor i mars.

Ja jag var naturligtvis väldigt ledsen.

Men mitt sätt att hantera saker är att ta itu med sånt som måste göras.

Att jag slutar fungera är inget som hjälper någon allrahelst inte den som dött. Och inte mig.

Jag har tom varit och pratat med psykolog om det är något fel på mig som inte bryter ihop när det händer jobbiga saker. Att jag inte gråter och så.

Men nä jag är helt enkelt funtad så här eller snarare att jag har lärt mig genom åren vad som gagnar mig bäst.

Och det är att göra saker på mitt sätt att hantera känslor på mitt sätt.

Jag är likadan, Houdini. När min mamma dog grät alla andra. Inte jag. Inte lika mycket iaf. Min pappa sa tom att jag bar det inom mig och att det inte var bra att inte prata om det. Jag jobbade. Både före och efter. Jag sörjer på mitt sätt

Alla har vi olika sätt att sörja på och man måste få sörja på sitt sätt.

Jag har reagerat olika när närstående dött.

När min bästa vän dog, då trodde jag helt ärligt inte att jag själv skulle överleva. Jag var ung då. Drogerna kom in i mitt liv, och det låter helt sjukt, men lika väl som att just de hade kunnat bli min död så var det drogerna som fick mig att överleva. Idag är jag drogfri sedan väldigt många år.

När min mormor dog, då jobbade jag- så mycket jag bara kunde, mitt liv bestod av jobb och mina barn. Jag fällde knappt några tårar, inte ens på begravningen. Jag fick dåligt samvete av detta, då jag älskade min mormor väldigt mycket.

Min pappa gick bort. Min värld rasade samman, totalt. Jag kunde inte äta, åt inte på flera veckor, blev sängliggande. Sjukskriven pga psyket i flera månader, fick krishjälp och massa mediciner. Allt försvann liksom, min familj, mitt jobb, mina vänner, jag själv, det enda som fanns var en stor sorg. Ett rent helvete.

Jag har reagerat olika när närstående dött.

När min bästa vän dog, då trodde jag helt ärligt inte att jag själv skulle överleva. Jag var ung då. Drogerna kom in i mitt liv, och det låter helt sjukt, men lika väl som att just de hade kunnat bli min död så var det drogerna som fick mig att överleva. Idag är jag drogfri sedan väldigt många år.

När min mormor dog, då jobbade jag- så mycket jag bara kunde, mitt liv bestod av jobb och mina barn. Jag fällde knappt några tårar, inte ens på begravningen. Jag fick dåligt samvete av detta, då jag älskade min mormor väldigt mycket.

Min pappa gick bort. Min värld rasade samman, totalt. Jag kunde inte äta, åt inte på flera veckor, blev sängliggande. Sjukskriven pga psyket i flera månader, fick krishjälp och massa mediciner. Allt försvann liksom, min familj, mitt jobb, mina vänner, jag själv, det enda som fanns var en stor sorg. Ett rent helvete.

Hur kom du tillbaka efter det då?

Vad menar du förresten med att folk "försvann"? Vänner och familj borde väl stötta, inte överge.

Ser att det blev dubbla svar, rutan för att posta var kvar, så jag tryckte igen..

Några vänner hörde av sig i början. Sedan vet jag inte vad som hände. Jag hade ingen energi till att höra av mig, eller bestämma att man skulle ses osv. Sedan kände jag att det verkade vara jobbigt för dom att jag liksom inte mådde bättre "fast det gått en månad, två osv".

Jag hade verkligen behövt har mina vänner då, helst att någon bara kom hem och visade att de fanns där för mig, så som jag hade gjort. Men även där reagerar folk olika. Jag var ju inte bara ledsen, jag var förstörd.

Måste varit hemskt. Och vad beträffar familjen då?

Tror inte du svarade på min första fråga heller.

Min sambo, han var en riktig klippa. När jag mådde som sämst så försvann basrutinerna i vardagen, jag var typ apatisk. Han såg till att jag åt mat ibland, satt med mig tills jag fått i mig lite mat, om det så tog 30 minuter för mig att äta 2 köttbullar. Han tvingade in mig i duschen när jag missat det i en vecka. Han kom hem från jobbet när jag inte svarade i telefon på i några timmar. Såg till att jag kom iväg till psyk osv. Jag tyckte då att han var jävligt tjatig och på, och ville lämna honom många gånger. Men jag förstår ju nu i efterhand att han gjorde det för min skull.

Hur jag tog mig igenom det, det har jag inte gjort än. En timma i taget, sedan en dag i taget.

Man säger att man har ett sorgeår, och det stämde för mig, det värsta gick över. Nu har det gått lite mer än ett år, jag gråter mig till sömns ibland, bryter ihop när jag är ensam i bilen när någon särskild låt spelas, jag ringer ibland hans nummer med någon skev tanke på att han kommer svara. Men jag kan hantera det hyfsat, jag fungerar.