Anonym (Problemet) skrev 2017-07-31 18:49:12 följande:
Det är nog det där om att han är kär och svävar på moln som är problemet för dig. Många gånger fungerar inte det för tjejer, i synnerhet inte dem som jagar den där särskilda kärlekskicken.
För tjejer är det viktigt att veta att killen de dejtar även är eftertraktad av andra tjejer (det är en rent evolutionär instinkt) och den känslan infinner sig inte om han faller för snabbt för dig.
Om hans känsor för dig skulle svalna eftersom de inte är besvarade och han plötsligt skulle få upp ögonen för en annan tjej och hon skulle börja dejta honom så kan jag lova dig att du skulle börja sukta och springa efter honom för att få tillbaka honom.
Men då är det för sent. Den andra tjejen kommer då märka att hon har konkurrens om killen och kommer anstränga sig mer för att behålla honom.
Jag tycker personligen att mycket av det där är skitsnack. Jag har aldrig brytt mig om vad andra tjejer tyckt om killen jag ev dejtat eller hur "populär" han är. Snarare har jag föredragit att killen inte hade ett harem efter sig
. Men alla är olika, det finns säkerligen folk som är som du beskriver. Tror det handlar mycket om hur man är själv, hur trygg man är i sig själv. Kanske också har med mognad att göra, säkert mer tonåringar/yngre som gör så.
TS: jag kan berätta hur det kan gå när man som du, så gärna vill möta någon. Man vill så gärna att man står ut med/blundar för att det inte känns helt perfekt. Jag var ihop med en person i nästan ett helt år innan jag gav upp. Han var trevlig, skojig, vi hade kul ihop och första månaderna tänkte jag att nu har jag träffat rätt. Men så falnar det lite grann, den där första förälskelsen, man märker mer av egenheter hos den andre, ju mer vardag man upplever tillsammans. De där första dejterna är ju egentligen inte rättvisa för hur man är när man är sur, hängig etc.
Ju längre tiden gick fattade jag att han bara ville ha nån att hänga med, umgås med, medan jag ville ha ett seriöst förhållande. Till slut gick det ju inte längre och jag gjorde slut. Han fattade inte riktigt, tyckte vi kunde fortsätta som vi gjorde men det var oacceptabelt för mig. Funderade liksom du på "hur man vet" och varför jag inte såg tidigare att vi inte passade ihop.
Sen mötte jag då min sambo, det slog liksom gnistor direkt, på ett helt annat sätt. Kändes som om vi känt varann hela livet nästan. Vi har varit oskiljaktiga sen dag 1 (gifter oss snart
) . Då fattade jag hur det "ska" kännas och känns ff nu efter flera år tillsammans. Trots att tiden gick falnade inte känslan och jag ser inga "fel och brister", vi passar bara så sjukt bra ihop.
Kan se den första killen som en lärdom, jag lärde mig se och känna skillnad på vad det var jag ville ha.
Kanske är killen du är med nu också en sån "lärdom"?
