Fel och brister - vad har ni valt att acceptera?

Skulle säga att mina gränser är en känsla och ofta moraliska ståndpunkter t ex.
Om jag känner starkt i mitt inre att en person gått över mina gränser kanske det kan vara okej en gång men absolut inte två för då har de överträtt min gräns.

Vad jag har svårast för är egoism och dålig kommunikation och att inte bli prioriterad tillräckligt tidsmässigt. Och bristande nyfikenhet på min person och att lära känna mig på ett djupare plan. Dålig älskare är ett annat och dålig hygien kan jag aldrig acceptera. Heller inte våld, otrohet,  missbruk och utnyttjande i alla former eller snålhet. Har även svårt att tolorera social fobi eller överdriven blyghet, dåligt självförtroende eller odriftiga människor.

Jag kanske har haft tur i mina relationer för det har varit väldigt lite av såna saker i mina längre relationer.

Dock hade jag en period efter jag hade skilt mig då jag nätdejtande och efter några dejter som inte ledde nånvart mötte jag en man som jag tyckte var spännande: han var liksom så helt tvärtemot de män jag hittills varit tillsammans med. Tyckte det var kul med nåt annat. För det första hade han skägg vilket jag inte är så förtjust i men det är ju samtidigt inte hela världen så det tänkte jag genast bara var en fånig tanke av mig. Dessutom rakade han av det emellanåt. 
Det andra däremot var att han snusade vilket jag har svårt för (hatar tobak i alla former), men han snusade "snyggt" så jag tänkte att det är ju överkomligt. Verkade inte som om han snusade så mycket.

Han var konstnär vilket var en helt ny värld, jag tyckte det var jättekul att möta hans konstnärsvänner tex. Han var dessutom jättesnäll och rätt rolig typ.

Men så gick månaderna och jag började irritera mig mer på snuset, han snusade dessutom mkt mer än i början. Då hade han tydligen försökt inte snusa när han var med mig för att jag inte gillade det (fast det sa han inte till mig, jag trodde att han snusade så lite), men som TS skrev, man slappnar av mer och mer. Jag kan verkligen inte kyssa någon som luktar snus och jag blev så besviken, speciellt ett tillfälle då vi inte hade setts på 2 veckor. Jag kom hem till honom. Tänkte väl i det närmaste kasta mig över honom i hallen, men där stod han med jacka på OCH en fet prilla under läppen och sa bara "hej, ska vi gå och handla mat?". Jag blev lite paff. Om man inte setts på två veckor, vill han inte ens pussa mig då, tänkte jag. 

Sen sexet då, var sådär och blev egentligen sämre allt eftersom. Jag slog knut på mig för att det skulle funka innan jag förstod att han varit "sån" hela livet. Han ville helst bara få/ge massage. Han sa en gång efter massage att "åh, det här är ju bättre än sex" 

Sen det konstnärliga som jag tyckte var så charmigt blev efter ett tag irriterande, hans "fria själ" som jag tyckte var spännande blev jobbig. Att inte kunna planera så noga, att inte vilja boka upp sig på en helg 3 veckor fram osv. Det störde mig alltmer och till slut gjorde jag slut. 

Lärde mig att inte ge avkall på vad jag faktiskt verkligen tycker, så nästa man jag mötte, var så mkt lik mig själv i väldigt många saker och också lik den typ av partner jag alltid haft. Kändes som att "komma hem". Jag är så lycklig tillsammans med denne man idag. 

Tack! Intressant läsning.

Men frågan är ändå vad man ändå kan ge avkall på. Och jag vill gärna se fler exempel på big-nonos. Man vill ju inte känna sig för kritisk eller att man har för orimliga krav på hur saker och ting ska vara. Magkänsla är bra men den är ändå inte allt.

Om vi inte har samma eller mycket likartade värderingar och framtidsmål så lägger jag ner.

En lite udda grej i min relation som jag tycker är ganska beskrivande...
Jag är vegan. Min pojkvän är jägare. Vi accepterar och respekterar varandra och har insett att vi valt olika vägar till samma mål: måna om djuren och naturen.

Det finns många fler brister än otrohet och misshandel som är svåra att leva med.
Slarvig ekonomi, brist på kommunikation, oärlighet, egoism är andra saker som är svåra att leva med.
 
Det som är viktigast är att man dels inser att det är väldigt sällan det går att ändra folks vanor och personlighet, dvs det är ingen idé att acceptera "för tillfället" men se det som ett renoveringsprojekt som man kan rätta till med tiden. Om man accepterar så måste man fatta (på riktigt) att det är det man gör, dvs väljer att leva med det så länge man är tillsammans. Jag tror att detta är ett väldigt vanligt fel många gör och gräver ner sig ännu djupare i en relation som de hade stora tvivel till redan tidigt. Sen sitter man med ungar och hus och har jäkligt svårt att bryta sig loss.

Håller med i allt ovan och att jag inte tolererar rasism.

Om han hade sagt nej till att barnen ska uppfostras i en Kristen tro hade det varit en deal breaker.

Innan jag träffade min fästman var jag övertygad om att jag aaaaldrig skulle kunna leva med någon som rökte, så äckligt! Nu tänker jag inte på det och bryr mig inte förutom när jag tänker på att jag förmodligen kommer att dö ensam eftersom rökningen kommer att korta hans liv avsevärt..men i vardagen stör det mig inte alls.

Sen finns väl fler sådana småsaker som inte spelar så stor roll. Några brister jag bara inte kan acceptera under några omständigheter (Förutom våld och misshandel och andra självklara saker) är dock snålhet -både lite och mycket, och när man gör sig lustig på bekostnad av andra. AVSKYR människor som tror de är listiga men bara sårat folk!

Min partner har inget drag som jag behöver tycka illa om för hen gör inget dumt med flit.

Men tyvärr är hen så glömsk och förvirrad att jag för två år sen summerade extra utgifter på drygt 50 000 kr netto under året enbart pga hens glömska/slarv.

Så det är väl tur att jag tjänar pengar säger jag!

Förälskelse liknar en psykos i mångt och mycket eftersom man medvetet eller omedvetet väljer att inte se negativa sidor hos partnern samtidigt som man lika medvetet eller omedvetet försöker tona ner sina egna.

Jag har aldrig varit förälskad i min man, jag älskade honom från första stund för precis den han är med fel och brister. Vi har varit gifta i 16 år nu och vi kommer att hänga ihop till slutet.

För mig är det viktigt att ha gemensam värdegrund, det mesta andra löser sig alltid. Slarvig ekonomi är världsliga saker som går att komma tillrätta med, otrohet beror enligt mig oftast på att något haltar i den gemensamma relationen och något bägge bidrar till. Sånt ordnar sig bara man vill.

Något jag har svårt för är inskränkthet. Då det oftast, men inte alltid, beror på intelligensen är det i princip omöjligt att göra något åt. Sådana människor går bort, jag behöver helt enkelt någon som kan tänka i 3-4 led utan att virra in sig i cirkelresonemang.

Som jag skrev innan så kanske jag har haft tur, jag vet inte, men om jag mötte någon och blev förtjust i, men märkte att han såg ner på vissa folkgrupper, gnällde på saker som han själv skulle kunna ordna upp, har en syn att "kvinnor ska sköta hushållet" så hade vi inte inlett något. 

Förr hade jag inga dealbreakers direkt, men efter en relation för några år sedan där jag fick stå ut med ekonomiskt slarv till den grad att elen stängdes av, fogden knackade på dörren hemma hos honom, och hans inställning till det var en axelryckning. Jag försökte att ge råd om hur han skulle förbättra sin situation, men han var helt enkelt sån, som han sa. Vi flyttade aldrig ihop som tur var. Desutom hade han ångest som han medicinerade med massor med alkohol. Socialt drickande klarade han galant, men när vi inte sågs satt han hemma och söp. Skötte inte jobb ordentligt heller. Han hade även fler kvinnor på varmhållning, och var säkert otrogen mot mig när vi var tillsammans, men jag vet inte säkert.

Numera har jag en man som inte super, han har ingen strålande ekonomi men han prioriterar räkningarna först, och det är huvudsaken. Han har ett tryggt jobb. Han är inte perfekt, men det är inte jag heller, men vi har ungefär samma inställing till livet, och då hoppas jag att det kommer att fungera bättre.

Så aldrig alkoholmissbruk, jaga sex med andra, inte kunna sköta sin ekonomi. Och helst inte rökning. Nån som röstar på SD skulle jag inte heller kunna vara tillsammans med.

Glömde ju skriva vilka "brister" jag kan acceptera. Min nuvarande har ganska hetsigt humör, men det går över snabbt. Han är fisketokig och är borta mycket på fisketurer, men då får jag behövlig egentid. Han är så kär i mig att han sällan kan låta bli att ta på mig. Ibland stör det mig lite när jag håller på att laga mat till exempel, men hellre det än att han inte vill ta i mig alls. Han är en ganska oengarerad förälder till sina barn, men jag märker att han har blivit bättre.