• Anonym (Sorg)

    Hur gå man vidare?

    För ett år sen tog jag nog det absolut jobbigaste beslut jag någonsin tagit...

    Hade och har än idag men vi hade bara varit tillsammans dryga 4 Mån när mensen var sen... Jag märkte direkt att något inte stämde, samma symtom som förut... Ja jag har barn sen tidigare!

    Mensen syntes fortv inte till efter ca 10 dagar o jag blev illamående o gjorde ett test som solklart blev plus..

    Han fick veta par dagar efter och han liksom mig blev klart chockad... Men han la hela beslutet åt mig, men var på samtal på sjukhus så han har varit delaktig hela vägen... men även om vi båda tyckte de va för tidigt så va hela tiden allt min beslut.. Jag valde abort, just då kändes det som ett bra beslut trots allt vi hade ju inte varit tillsammans så länge.. Han var med mig på abortlagen o dagen efter!

    Tiden efter det har vi knappt pratat om det.. nån gång har de kommit upp o han kan oxå säga att han tänker på det...

    Nu dock plågar det mig rätt mkt, en nära vän är gravid och jag är klart glad för hennes skull men även om jag vet mitt beslut så kan jag ändå inte sluta tänka på det barn som jag tog bort. Tänker ofta på vad som hade hänt om vi inte hade.. frågan om vi ska ha egna? De äter upp mig!

    Jag vet att jag borde gå prata med någon men det är så svårt o be om hjälp o de är så svårt o säga det till honom...

    Behövde bara lätta hjärtat!

  • Svar på tråden Hur gå man vidare?
  • Anonym (Kvinna37)

    Du tog det beslut som var bäst då. Ingen vits att älta det som kunde ha varit, det blir som tvångstankar så försök tänka på annat om det blir för mkt.

  • Anonym (H)
    Anonym (Kvinna37) skrev 2017-08-13 14:23:43 följande:
    Du tog det beslut som var bäst då. Ingen vits att älta det som kunde ha varit, det blir som tvångstankar så försök tänka på annat om det blir för mkt.
    Håller med
  • Anonym (J)

    Hade du gjort annorlunda om du fick vrida tillbaka tiden? <3

  • Mytilio

    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver. 
    Fast det var min sambo som inte ville behålla barnet, i mitt fall och jag intalade mig att det blev bäst att inte behålla det då.

    Jag har som du genomlidit mitt värsta år någonsin sedan dess.
    En enorm barnlängtan har väckts och jag tänker på det varje dag.
    Sorgen har lagt sig, men jag tänker ofta på barnet jag kunde haft, nu en 6 månaders bebis. Men vi kan inte göra historien ogjord. Och jag vet att jag inte kunde förmå mig att besluta annorlunda i det läget. Så jag försöker ändå vara förlåtande mot mig själv. Har plågat mig tillräckligt med skuld och skam under året som gått.
     
    Jag försöker jobba för att få ett barn en dag, helst med min sambo, men ändrar han sig inte blir det insemination. 

Svar på tråden Hur gå man vidare?