Funderingar kring äggdonation

Hej! Jag är 43 o kan inte få egna barn o ska göra ÄD om 1,5v...inga barn sen tidigare (lång historia)...det har varit en stor sorg för mig att inte mitt eventuella barn om allt går bra inte kommer ha mina gener men jag har läst o pratat mkt med andra o samma sits att det i slutändan inte betyder ngt man kommer älska barnet lika mkt o egna barn blir inte heller alltid så lik en själv o en del ÄD barn blir väldigt lik sin mor ändå. Jag är halvitalienska o mörk i färgerna så min donator i Polen har samma färger som jag. Jag skickade foton på mig så dem har ju valt ngn som liknar mig litegrann. Sen kanske barnet blir väldigt lik min man:) barnet kommer ligga i min mage o få mitt blod iaf:) sedan präglas ju barnet av miljö o andra faktorer o kommer få dina uttryck på andra sätt:)

Jag är såå tacksam att det finns donatorer o den här möjligheten för oss som inte kan få egna barn.

Jag tycker absolut ni ska prova ÄD.

Lycka till!

Hej

Ni har så spännande tid framför er Emma och Provence.
Är mamma till en 4 årig äggdonationstjej och jag hade väldigt liknande tankar innan dottern föddes. Förstår att det blir extra komplext för dig som är adopterad Emma, men det kommer vara en bra trygghet och erfarenhet  i att uppfostra ett barn som inte har dina gener. Alla mina farhågor och tankar försvann så fort det lilla knytet tittade mig för första gången. Hon är verkligen en kopia av sin pappa och faster och det gör mig glad att se mannen jag älskar mest i hela världen i henne. Som mitt nick antyder så är jag hängiven löpare och jag får ofta kommentarer om att hon har fått min energi och säkert kommer kommer bli lika hängiven träningsfantast som mamma. Så även fast jag inte kan se mig själv i hennes utseende så har jag mycket format hennes intressen och beteende och hon är mig väldigt lik på det sättet. Skulle vilja säga att dotttern är mer lik mig i sättet än min man förutom vissa drag hon verkligen fått från honom.

Jag är hennes mamma i alla hänseenden, jag har burit henne, vi har delat blod blod, jag har ammat henne och är den som alltid finns där och tröstat henne. Det är det som det innebär att vara förälder, inte gener eller att det är en liten mini me som är en exakt avbild av en själv.

Svarar gärna på fler frågor och lycka till på er fortsatts barnresa.

Tack löparnörden för att du delat din erfarenhet!:) helt underbart!

Jag är faster till en tjej som är en kopia av mig o vi har alltid sagt att inte ens mina egna barn kommer bli så lika mig som hon. Jag är så glad o stolt för det!

Vi valde inte donatorer alls så vi hade verkligen ingen aning hur vårt barn skulle se ut. Vi hade dock tagit precis vad som helst för ett barn vilket som var vår enda önskan.  Han är inte så olik oss faktiskt även om han förstås som äldre säkert inte kommer likna nån av oss. Vi har ett embryo kvar i frysen som inte är från samma donatorer som vårt barn. Vi vet alltså inte där heller hur barnet skulle se ut om det blir nåt av det. Men återigen kvittar det. Syskon behöver ju inte alltid vara lik varann ö.h.t. Jag vet 2 bröder som är noll lika varann. Och vid adoption liknar ju inte barnet föräldrarna alls i regel och vem bryr sig? Kärleken till barnet överväger alla gener!

Tack för era svar!  

Jag tvivlar inte på att kärleken till ett barn som kommit till genom ÄD inte skulle vara lika stor. Jag tänker mer vilka frågor som kommer dyka upp sen. Både från omgivningen och från barnet.

Och hur viktigt är det att berätta för barnet hur det kommit till. Varför det ser annorlunda ut än syskonet osv. I Polen är ju donatorerna anonyma så full information går inte att ge.

Det har aldrig varit en hemlighet för mig att jag är adopterad och jag skulle tycka det var hemskt om det på något sätt hade mörkats eller ljugits om. Men jag tänker att det är stor skillnad på adoption och ÄD då ÄD är på cellnivå. Precis som du skrev Löparnörden så kommer det ju vara jag som bär barnet, delar blod med det, ammar det osv. När det gäller adoption så är det ju mycket mer historia bakom det faktiska barnet. Om ni förstår vad jag menar. 

Håller med dig!
Har en ÄD son som jag älskar över allt annat i världen, även fast han är lik sin far. Dvs ljus, jag är mörkhårig. Donatorn var brunhårig.
Tänk att man bär barnet i 9 månader. Föder det. Ammar hen. Det är vi föräldrar som fostrar barnet från första början. Älskar honom!

Jag förstår absolut hur du menar  och jag har självklart funderat en hel del också i samma banor. När och hur förklarar man för barnet att det är ens biologiska, men inte genetiska barn? För oss spelar det ju dock ingen roll så det kommer bli det vi förmedlar till barnet också. Han har ju funnits hos oss från det han var ett femdagars embryo- och egentligen 1,5 år innan dess också fast i en frys så i hjärtat längre.  Hans ursprung innan dess är på sätt och vis oviktigt. Han var några celler innan han blev vår. Som adopterad har man en helt annan bakgrund. Biologiska föräldrar nånstans som inte kunde ta hand om en. En kortare eller längre period med en annan uppväxt i ett annat land. Vid ED är man två celler från 2 personer innan man tillhör de som gör ED. För donatorerna betydde han ingenting för han fanns ju inte. För oss betyder han allt!   Vi kommer att resa till Tjeckien när han blir stor och visa landet där han blev till.