Tycker inte om mitt barn längre

Jag tyckte också mindre om mitt barn under en längre period av trots. När perioden var över kom alla varma känslor tillbaka. Kärleken fanns där hela tiden, men liksom gömde sig.

Jag läste en gång att det är välinvesterad att sätta sig en stund på kvällen när barnet somnat och titta, lukta och känna på barnet. Då är det lättare att minnas kärleken och orka med nästa dag.

Samma här! Vår 4-åring har haft en lååång sån period på säkert över ett år. Det började nog eskalera som mest när jag var gravid med lillebror. Hon hade ju varit minst tills dess och fått all uppmärksamhet. Kan känna att jag inte har samma lust att umgås med henne för hon skriker, klänger, bråkar och har sig mycket och liksom ett tillgjort beteende. Jag fattar det är en fas som går över. Hennes storebror var likadan och är lugn nu. Viktigt att markera men ändå att inte visa sina känslor. Enligt mig är det helt normalt att känna såhär. Jag vet jag älskar alla mina barn och detta är övergående för precis som i alla relationer blir vi påverkade av hur personen beter sig. Det påverkar inte min kärlek men hennes beteende gillar jag inte just nu och det är ok.

Kloka ord

Tack för era svar, blev väldigt lättad av att läsa detta! Har också svårt för det där tillgjorda beteendet men det vet jag kan hålla i sig länge, men hur länge brukar "trotsåldern" pågå?

Jag försöker att hålla mig så sansad som möjligt, säger att jag älskar henne och försöker att inte visa hur jag känner. Men det blir mycket spelat alltså, att verka glad. Hon är så pass stor att hon märker hur jobbigt det blir så jag tycker synd om henne. Undrar ofta hur det ska bli ett tryggt barn av henne. Är rädd att hon ska tänka tillbaka på sin barndom som hemsk pga alla bråk och allt.

Jag har inte riktigt känt våra barn gått efter riktlinjerna utan äldsta var trotsig till och från mellan 2,5-5 ca och nu samma med vår flicka. Började nog vid 2,5 års ålder och håller fortfarande på. Men med henne minns jag att hon kunde få riktiga utbrott redan som 1-åring. Hon har haft mer humör än äldsta, känts mer uträknande och medveten på något sätt. Sen vet jag att mycket handlar om uppmärksamhet vilket vi men en bebis inte har samma tid att ge. Och frigörelse i grunden. Hon bestämmer tycker hon.

Är det ditt första barn?

Jag vet att jag tyckte att det var jobbigt när mitt första barn var i den åldern, nu är mitt andra barn i samma ålder och nu förstår jag att mycket grundade sig i att jag trodde att min äldsta skulle kunna förstå så mycket i den åldern. Han pratade väldigt tidigt och kändes så stor. Men de är fortfarande väldigt små. Barn vill göra rätt om dom kan, men ibland behöver dom hjälp!

Läs böcker/artiklar om barns utveckling. Försök att förstå henne. Det handlar inte om "trots". Har du tex läst något av Petra Krantz Lindgren? Hon skriver korta bra texter. Brukar alltid hitta bra tips på hennes sida. Här är en artikel om "trots":

petrakrantzlindgren.se/2012/03/05/fem-tips-till-dig-som-har-trotsiga-barn/

Det är första barnet. Jag har läst mycket på hennes blogg och har även hennes bok. Tyckte att det kändes så vettigt innan det blev detta kaos hos oss, vet inte hur jag ska applicera hennes tips på vår vardag och få det att fungera. Hon får ofta hjälpa till och när det är möjligt får hon bestämma själv, men vi är också tydliga med att vissa saker bestämmer mamma och pappa. I affären t ex får hon välja om hon vill sitta i en bil-kundvagn, vanlig eller köra en egen liten själv. Hon får hålla i listan och blippa med självscanning, hämta varor och välja vad vi ska köpa till frukost, vilken frukt vi ska köpa osv. Väga, sätta på klisterlapp osv. Men sedan börjar hon springa runt med kundvagnen och krockar med folk varpå jag sätter mig och förklarar lugnt att folk kan göra sig illa och att hon får köra vagnen gåendes, samt ger henne en "ny" uppgift att hjälpa till med. Men hon kan inte hejda sig och springer ändå, river ivrigt ned frukt som hamnar på golvet och börjar sparka på dem eller liknande. Vet inte hur sådana situationer ska lösas på ett bra sätt. På kvällarna får hon möjlighet att välja pyjamas, borsta tänderna lite själv, klä på sig och välja ev. sov-musik. Sedan vägrar hon klä på sig och springer runt, hur mycket man än påminner, erbjuder att hjälpa till eller gör det till en lek. Hon ska gömma sig från monster (inte rädsla utan på skoj), klä av sig igen t ex. Vi har provat olika sovrutiner och -tider men det blir ingen skillnad. Hon vägrar lägga sig ibland och säger att man ska "sluta tjata".

Och så kan hon vägra tvätta händerna efter toabesök. En naturlig konsekvens blir att man inte får hjälpa till med maten och då blir det skrik och gråt, jag är elak osv. Även om jag förklarar och erbjuder mig följa med osv. Känns som att det inte finns något sätt i någon situation.

Har du nån egentid? Upplever själv att jag behöver göra grejer på egen hand ibland för att tanka energi.

Nu var din fråga egentligen inte om hur du hanterar trotsen. Men en tanke slår mig när jag läser detta.

Kan det vara så att ni testar för många olika sätt att hantera henne på?

Du skriver att detta pågått i månader och ni redan testat flera olika sovtider tex.

Jag vet av erfarenhet hur ivrig man blir att hitta lösningar och i panik testar man ALLT.

Jag skulle rikta in mig på några saker, bestämma ett sätt att hantera och vidhålla det i sten. Ett längre tag.

Våran son hade i 3 årsåldern en period när han var HEMSK i affären.

Han fick köra liten vagn och plocka varor. Det var vad vi erbjöd. Inget välja eller så.

Misskötte han sig och ballade ur förklarade jag EN gång att det inte var ok och om han inte kunde sköta sig skulle vi åka hem.

Började han igen lyfte jag upp honom, lämnade allt och åkte hem.

Tre ggr (inte på rad) behövde jag lämna affären, sen var det lugnt och hyffsat trevligt att handla

Nja är dålig på att ta för mig av egentid, kanske ska göra det för att orka bättre.

Ja det låter klokt att bestämma sig för en sak. Kanske med tydligare rutiner nu. Vi har hittills kört på en sovtid med kamp och lååång nattning men under semestern provat att låta henne bli rejält trött först (framförallt för att vi inte orkat natta i timmar). Men det blir jobbigt oavsett, det var så jag menade.

Har ingen bil så när vi väl är i affären som ligger en bit bort måste det bli gjort, men kan säkert prova den varianten i andra situationer. Det jag har tänkt dock är att det ibland verkar som att hon inte vill jävlas medvetet (ibland är det helt klart så), utan det verkar som att hon inte kan hejda sig, och att hon är så tankspridd att hon glömmer bort vad vi sagt. Det känns ännu svårare att få bukt med. Känns fel att det blir konsekvenser om det inte är hennes fel i såna situationer, eller?

Min första var exakt likadan. Han vägrade sätta på sig bilbälte, det var typ en brottningsmatch. Han vägrade att gå med mig hem från lekplatsen och vägrade tvätta händerna. Vi höll på att bli galna. Vi gjorde precis som ni. Vi lade ner så himla mycket tid på vissa situationer. Försökte vänta ut honom och vara pedagogiska. Han var dock något yngre, 3 år. Till slut bestämde vi oss för att göra något drastiskt. Vi tänkte ut vilka situationer som var värst. Bilbältet, gå från lekplatsen och ta på kläder.

Vi frågade honom inför tex bilbälte: Vill du sätta dig i stolen själv och sätta på bältet, eller vill du att jag gör det? Om han inte svarade något av alternativen så upprepade jag frågan. Bara två alternativ, där båda leder till mitt mål.

Vill du gå från lekplatsen eller vill du att jag bär dig här ifrån? Fick bära hem en galet skrikande unge ett par gånger. Vi struntade i allt som inte var så himla nödvändigt. Han fick ha samma pyjamas på sig till förskolan varje dag. Köpte några likadana, det var en skelett-pyjamas från Åhléns, han var skelett ett halvår :D

Hade han gjort sådär i affären som din dotter gjort hade jag frågar: ska vi handla färdigt, eller gå hem? Och gått hem, förmodligen med ett galet argt barn. Inte skällt där och då. Burit hem och sedan berättat varför.

Jag säger verkligen inte att man ska göra så här jämt. Vi valde som sagt ut några grejer som liksom tärde på alla. Jag hotar aldrig med "gör si eller så annars åker vi hem". Utan bara några specifika situationer. Blir galen när jag hör föräldrar hota i tid och otid.

Angående läggningen så var det exakt likadant. Och är det lite fortfarande. Han är 7 år nu, men vill inte lägga sig. men nu är han så stor att han lägger sig själv, så då får han ligga vaken själv. Han får ligga i vår säng om han är rädd osv.

Han är för övrigt världens lugnaste, mognaste barn nu ???? Säger inte att vi gjorde rätt, men vi var tvungna att ta oss ur en ond cirkel.

Om ni får bukt på de sakerna som stör er allra mest så kan ni ju ha överseende med fler saker. Barn har ju extremt dålig impulskontroll. Jag kan säga att min 4-åring inte får göra en grej, men impulsen och lusten att göra det vinner över att vara mamma till lags :)

Långa läggningar tar kål på en!

Vi har det lite liknande. Har en 4-årig son. Kan bli helt galen på att han inte lyssnar och hittar på en massa "bus". Tror som du att det, åtminstone ibland, inte är medvetet "elakt" utan att han glömmer av sig.

Det som funkar för oss är att:

- Välja sina strider! Det är inte värt att bråka om allt. Man slipper en hel del tjafs genom att ibland låta sonen göra saker på sitt sätt.

- Positiv förstärkning. Det är så lätt att hamna i att man bara säger ifrån hela tiden. Men genom att istället hitta tillfällena då barnet gör ett önskat beteende (om det så bara är att barnet suttit still en halvminut på stolen eller fått på sig den ena stöveln) och visa uppskattning för detta, så kan beteendet förändras åt ett positivt håll. För vår son är detta oändligt mycket mer effektivt än tillsägelser (som typ inte funkar alls...).

- Inga tomma hot. Att hålla på och hota med det ena och det andra, som man inte ens har tänkt att man skulle göra, har ju (såklart) ingen effekt. Det enda vi ibland "hotar" med är egentligen att vi går hem om han inte uppför sig. Men det är ju egentligen mest en konsekvens av att det inte funkar att vara bland folk om man tex springer iväg hela tiden...

Hur ser era läggningsrutiner ut? Kan barnet få vara med och utforma läggningsrutinen? Här pratar vi först lite om dagen. Sen läser vi en bok som sonen väljer. Därefter sjunger vi godnattsång, som sonen oftast väljer. Han får också välja om han vill somna i sin eller vår säng. Så sonen styr ganska mycket hur läggningen ser ut, men vi bestämmer när!

Har inte läst övriga svar och vet därför inte vad som redan har sagts. Min son är två år och hela första året var en kamp. Han var så missnöjd he-la ti-den. Andras bebisar kunde äta och bli nöjda, sova och bli nöjda, få närhet och bli nöjda. Alla utom vår bebis. Jag var så trött, av sömnbrist, av att aldrig få komma ut, sällan ha en tyst sekund. Det gick oss båda otroligt mycket på nerverna och det tog nästan 1,5 år innan vi på riktigt kände att det var roligt, härligt och mysigt att ha barn. Några egentliga kärleks- och lyckokänslor fick jag inte förrän han blev runt året. Fruktansvärt hemskt. Tärande på många sätt. Nu befinner vi oss mitt i någon slags tvåårstrots som inte är så rolig den heller och jag känner ofta att jag inte vill eller orkar umgås med honom. Brukar försöka tänka på när jag själv var liten och mamma blev arg och röt ifrån. Jag brukade fråga om hon inte tyckte om mig längre och hon svarade alltid "jag tycker om dig, men jag tycker inte om det du gör när du...". Det är väl kanske lite så det är med ens eget barn, man älskar dem men tycker inte om det de gör eller hur de beter sig alltid. Jag vet inte om detta var till någon hjälp men ville mest dela med mig :)

Det låter som att hon får påtok för mycket egna val. Det är klart att barn ska få välja vissa saker, men barn kan bli stressade av för mycket val också, de kan inte hantera det. Jag pratar inte om stora val, utan att de hela tiden måste göra småval, som vilken pyjamas, saft, kundvagn, färg mm Ibland kan det vara bra att begränsa valen lite.

Du verkar också ha svårt att säga till på skarpen. Skulle mitt barn köra på folk med kundvagnen skulle jag först förklara och resonera med barnet, hjälpte inte det skulle jag säga ifrån ordentligt.

Vi undviker så många av de jobbiga situationerna som möjligt. T.ex. så är min vilda unge ytterst sällan med o handlar. Vi beställer mat på nätet eller så handlar ena föräldern själv. Vi kan ej heller gå på restaurang med barnet och att shoppa eller fika är inte heller att tänka på. Vet att det är många som gör dessa grejer med sina barn och blir lite avis.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Min son är fem, och fortfarande skitjobbig ibland - eller ofta. Minns för drygt ett halvår sen när vi var med i en forskningsstudie om barns utveckling, då skulle man fylla i ett frågeformulär med bland annat frågan "vilka egenskaper hos ditt barn gör dig glad?". Och jag kunde fan inte komma på en enda där och då! Känns ju inte så lyckat.... 

Men skönt att se att du har fått fina svar i tråden, och en lättnad faktiskt att många känner igen sig. Det där tipset om att gå in och titta på barnet när han sover är riktigt bra, jag märker att det är väldigt lätt att hitta kärleken till barnet igen då.

Absolut, skönt att höra att andra har den känslan också och att det går över!Det låter klokt. Har nog fastnat i det här med att barn vill vara självständiga och att man ska ge utrymme för det för att vardagen ska bli lugn typ. Men det är möjligt att det gått för mycket åt det hållet.

Just nu är det mycket att säga ifrån på skarpen, vi blir arga mest hela tiden för vi har ingen balans eller idé om hur vi ska göra. Men känner att jag fått mycket bra och tänkvärda tips som jag ska ta till mig och prova! Ska sätta mig ner med hennes pappa och diskutera och bestämma oss för något, och hålla fast vid det. Välja vilka strider som är viktigast osv.