Bearbeta sexuellt övergrepp av bror och andra
Jag har precis börjat bearbeta mina sexuella trauman och skriver för att höra om någon annan har liknande upplevelser och för att få stöd.
Jag var ungefär 7 när min äldre bror övertalade mig till att göra en massa olika sexuella handlingar. Det var inte bra hemma - pappa kontrollerade och psykiskt misshandlade min mamma, det var även en del sexuellt våld. Vi syskon fick klara oss själva väldigt mycket. Min bror var min bästa kompis och vi var ett stöd för varandra i denna utsatta situation. Att min stödperson gjorde detta mot mig gjorde det hela värre.
Jag förträngde det och fick flashbacks när jag som 13åring skulle vara intim med en kille första gången. Jag hade noll självkänsla och hade lärt mig från mamma att man måste ställa upp på vad som helst för att bli älskad. Så jag var ihop med "dåliga" killar och hade sex men stängde av mig helt och dissocierade alternativt fick flashbacks. Ställde upp på en massa saker sexuellt jag inte alls ville för jag var ändå inte värd nånting. Om någon fick njutning av min kropp hade jag iaf någon funktion i världen. Så efter det första traumat har jag traumatiserat mig själv ytterligare. Känner någon igen sig?
Blev tillslut ihop med en 'snäll' kille men stängde hela tiden av mig under sex. Jag berättade tillslut vad som hänt och jag trodde han var stöttande men i slutändan fixade han inte att jag hade svårt att ha sex. Jag hade även flera system för att se till att vi inte skulle hamna i en situation där det kunde bli sex, om han verkade sugen kunde jag ex se till att ha möbler mellan oss, inte duscha osv. Jag kunde inte säga nej utan försökte se till att situaionen inte uppstod. Känner någon igen sig i det här?
Den relationen tog slut och jag blev ihop med en kvinna. Långsamt fick jag "läka" med henne, jag kände mig trygg att sätta gränser och kunde då för första gången vilja ha sex och njuta av sex. Men hade fått vestibulit så jag kunde inte göra allt jag ville. Är inte i den relationen längre.
Jag har tillslut funnit en sån stabilitet i livet att jag och min psykolog ska börja ta itu med mina trauman. Jag har hanterat allt genom att tänka att hela mitt liv är någon annans liv. Men det gör att jag känner mig som i nåt konstigt tidsvacuum där jag bara existerar i nuet, jag finns inte som 5åring-15åring-20åring osv. Känner någon igen sig? Har haft ångest, depressioner och flashbacks så jag tror jag måste bearbeta saker för att må bättre. När jag tänker på vad brorsan gjorde får jag fortfarande nästan panik, jag känner mig så otroligt äcklig och jag har svårt att förstå att det var jag. Det är så knäppt att nåt som hände för nästan 30 år sedan fortfarande känns som att det händer nu....