Rädd att bli galen

Känner inte alls igen mig men kan tipsa om att du verkar åtminstone ha insikt och då är det nog inte så farligt. Det farliga är ju när någon blir galen och hallucinerar men utan sjukdomsinsikt. Dock bör du nog söka hjälp igen så att du slipper dras med dessa tvångstankar och rädslan, samt kunna släppa ditt kontrollbehov så du får slappna av och njuta av livet istället för att gå och oroa dig över något som troligtvis aldrig kommer hända

För det första: den som är "galen i huvudet" får inga synhallucinationer utan det är röster dessa människor hör. Synhallisar kan enbart framkallas genom droger eller svårt trauma mot huvudet, i princip.

För det andra: den som har psykos, är schizofren eller liknande (antar att det är det du menar) vet inte själv om att denne håller på att bli "galen".

För det tredje: dessa tankar, katastroftankar, är ytterst vanligt skulle jag säga, för mammor. Det är hjärnans sätt att bearbeta tankar. Du tänker tankar för att rensa ut dem. Du älskar din familj så mycket helt enkelt så du vill tänka ut saker i förebyggande syfte, tex detta med överfallen.

Var lugn! Det blir bättre! Och blir det inte det så kan du ju alltid prata med någon om det.

Du har ocd, jag hade dessa tankar mycket för 8 år sedan o gick i terapi, fick medicin också samtidigt som tog bort tvångstankarna. Äter medicinen än idag men har inga som helst tvångstankar kvar. Förr hade jag dom konstant.

Min psykolog trodde jag hade OCD/GAD men att jag i slutet på behandlingen bara hade GAD kvar..men jag höll inte riktigt med..tyckte jag hade tvångstankar kvar men han tyckte det var oro...frågan är vad som är skillnaden. Medicin vill jag inte ha.

Skyll dig själv om du inte vill ha medicin.

Skyll dig själv om du inte vill ha medicin.

Även min psykolog var positiv till att jag inte gick på medicin

Jag kan verkligen känna igen mig i det du skriver. Jag har till slut tagit steget att medicinera i kombination med KBT.

Jag har vid flera tillfällen känt en så stark oro över allt som kan hända men förmodligen inte kommer göra det. Och framförallt om det skulle hända så hjälper det ju knappast att jag mått dåligt redan långt innan....

Jag har alltid varit orolig men efter att jag fick barn så har det bara gått utför. Rädslan för att något ska hända dom eller mig (så att jag inte kan finnas där för dom) har liksom stigit mig åt huvudet och det känns ibland som att marken under fötterna försvinner.

Tanken att jag håller på att bli galen har slagit mig flera gånger, har även schizofreni i släkten så det spär ju på det hela en del. Men dessa känslor har jag helt blivit befriad från efter insättning av medicin. Bortsett från första veckorna då det blev värre men det avtog 3-4 veckor efter första tablett.

Jag har också googlat alldeles för mycket vilket inte hjälper det heller mot oro över än det ena än det andra.

Psykos har jag förstått det som att man inte är medveten om att man får om det är det.. Man har liksom ingen sjukdomsinsikt då utan det är mer omgivningen som märker av det då..

För mig känns tillvaron ohanterbar utan medicin just nu men jag förstår känslan av att inte vilja stoppa i sig massa konstigheter då jag känt så tidigare.

Hur som helst du är inte ensam om dessa känslor!!

Va skönt att det ändå är hanterbart. Så länge motion, bra kost och regelbunden sömn hjälper så är det ju helt klart det bästa för kroppen! Medicinering är ju som sista utvägen tänker jag.

Jag ska starta KBT om ett par veckor och hoppas ju såklart på att kunna gå medicin fri i framtiden!

Du har ocd, jag hade dessa tankar mycket för 8 år sedan o gick i terapi, fick medicin också samtidigt som tog bort tvångstankarna. Äter medicinen än idag men har inga som helst tvångstankar kvar. Förr hade jag dom konstant.