Paus i förhållandet, särbos med barn
Jag vet inte hur jag ska tolka min numera före detta sambo som jag har 2 små barn med. Behöver tips och råd över hur jag ska hantera detta.
Vi har haft många kriser genom åren som nu har lett till en väldig hastig separation på hans eget initiativ. Jag var egentligen inte ens delaktig i beslutet utan han gjorde det bara efter ett gräl som urartade. Grälen har varit kaotiska med känslostormar där den ena av oss vart tvungen att lämna hemmet för att det ska lugna ner sig.
Jag har länge inte kännt några känslor alls och ibland undrat vad jag gjort med honom, sexlivet har varit lika med noll. Men efter hans beslut om att flytta har mina känslor bara växt sig starkare. Men han däremot säger att han känner sig tom, vet inte vad han känner,
Det var nu snart 2 månader sen han flyttade ut men vi har träffats sporadiskt under sommaren tillsammans med barnen, ätit tillsammans och haft myskvällar (med barnen i fokus.) Jag bor kvar i huset. Vi har trots hans brist på känslor haft sex ett flertal gånger efter beslutet om att han flyttar, och det har varit bättre än på flera år. Han säger att han vill och att han vill umgås med mig men utan samma krav från mig...? Vi har också pratat mycket mer med varandra, oftast på mina initiativ då han är en mer tystlåten typ som inte uttrycker det han känner på samma sätt som jag. Men det har kännts djupare och ärligare, vi har öppnat upp oss inför varandra igen.
Just nu känner jag att jag behöver mer bekräftelse av honom än någonsin, han behöver space. Han kan krama om mig och säga att jag ska lugna mig, det kommer...
Saken är den att jag känner att jag bara vill lösa allting nu, vill ha ett mål att jobba mot, jag vill veta om det är värt att kämpa för. Jag vill inte vara med på det här om det här bara är ett sätt för honom att komma på vad han vill eller inte. Men han vet inte hur det ska bli, vad som kommer att hända i framtiden, att vi båda har saker att jobba med och att han är rädd att gå tillbaka till det vi haft de senaste åren.
Han säger att han inte ser oss som i en särbo relation nu, men att det ändå är vi.
Han säger att han vill fortsätta träffas men att vi ska leva som separerade då han tar barnen varannan helg. Han säger att hans önskan är att vi ska hitta tillbaka till något men att han inte kan bo ihop med mig, "just nu är det så här" han kan inte ge mig något mer än det just nu och han vet inte om vi kommer att kunna bo ihop igen.
Jag skrev ett deseprat sms till honom ikväll där jag förklarade att jag inte vet om jag pallar det här, att jag känner att jag vill så mycket och att det känns som jag klamrar mig fast vid honom när han behöver tid att hitta sig själv. Det gnager i mig när vi träffas eftersom jag inte riktigt kan acceptera situationen och känner mig enormt osäker på vad han eg vill trots att vi pratat om detta flera ggr. Men den där tiden, vad innebär den? För mig känns det som ett långsamt sätt att bryta på.
Hur tolkar ni hans avsikter? Är det någon som varit med om något liknande där det faktiskt blivit bra, eller någon som nu lever som särbos med barn i bilden?
Hur fick ni det att fungera? Vad är det bästa jag kan göra för att få en bättring i denna situation?