Vad kostar det att gå hos privat psykolog eller terapeut?

500:- är nog rätt standard

Hej, 

Framgår inte riktigt varför du vill gå privat, men min erfarenhet är att den hjälp man får via landstinget är bättre och dessutom betydligt billigare. De 3-4 stycken olika psykologer som jag varit i kontakt med privat tog 700-1000 kr för ett besök på 45 min. Anledningen till att jag besökte flera olika var att jag inte "tyckte om" någon av dom...

Jag har för det mesta bra erfarenhet av att få hjälp via landstinget. Jag tror att få bra hjälp och bli bättre handlar mer om hur bra psykologen/terapeuten är och vilken inställning man har inför behandlingen. Jag tänker bara om det är något man går miste om. Har hört att visa klagat på att det är så begränsat med hjälp från landstinget. 

Kring 800-1000 är standard. Skillnaden med en privat är dels att hen inte kommer försöka övertala dig att sluta gå där när du är färdigbehandlad som de kanske gör annars och att de är mycket mindre fokuserade på diagnoser. För en landstingsanställd spelar diagnosen stor roll för hur man behandlar och de sätter preliminär diagnos på dig efter varje möte. För en privat spelar det ingen roll utan de försöker bara hjälpa dig så gott de kan. Det är iaf min erfarenhet.

Hej,

Jag kanske blandar äpplen och päron då jag inte har full koll på skillnaderna, men...

...efter en tragiskt händelse i familjen fick jag 25 psykologbesök på remiss via vårdcentralen. Jag valde att gå till en välrekommenderad psykolog i privat regi och det var inga problem. Normal taxa och sen högkostnadskort efter några gånger. Kan inte tänka mig att jag fått bättre hjälp hos någon annan, hon var fantastiskt bra.

Ett stort problem i alla fall i mitt landsting är att det är såna ofantliga köer, att man inte ens blir placerad där. Jag blev "erbjuden" samtalskontakt för drygt 1,5 år sen och har inte hört ett dugg... Då betalar jag nog för ett privat alternativ i stället för att ta livet av mig.

Jag har också GAD och har gått några gånger på vårdcentralen hos en kurator, men hon hade så ont om tiden så det blev bara var 5-6 vecka och jag kände att det var för lite för mej.
Kollade upp privata psykologer men dom tog runt 1000 kr/besök och det tyckte jag var för dyrt. Fick då ett tips från en kompis som gått hos en diakon i kyrkan om hon tyckte var jättebra när hennes kille dog och hon behövde någon att prata med. Jag tog då kontakt med den kyrkan som ligger närmast mej och fick en tid inom en vecka. Har nu gått där 7 gånger ungefär var 14:e dag och hon är jättebra. Försöker inte "pracka på mej" någon tro utan vi pratar som om det vore vilken terapeut som helst.
Besöket kostar ingenting, inga journaler förs, hon vet inte om mitt efternamn eller personnummer, helt anonymt. Kan verkligen rekommendera dej att ringa närmaste kyrka och be någon där att hjälpa dej!

Vilket bra tips! :) 

Ja, en diakon kan verkligen vara jättebra om man är allmänt krisig eller i sorg eller liknande. Men har man en psykiatrisk diagnos ska man nog vara noga med vem man vänder sig till. (Säger jag som jobbar i kyrkan????)

Ja, har du nog helt rätt i. Man kan nog se en diakon som ett extra stöd och där man kan prata av sig. Många blir ju väldigt hjälpta bara av att ha någon att prata med som tar sig tid att lyssna. Men om man vill ha en mer "uppstyrd" behandling i t.ex KBT så tror jag att vårdcentralen är bästa stället att vända sig till. Håller dock med ovanstående om upplevelsen att vuxen psykiatrin gärna vill "bli av med en". Har själv hamnat på något som kallas "första linjen" där man erbjuds fem tillfällen, vilket är väldigt lite. Nu har jag dock lyckats hamna hos en psykolog som erbjuder fler ggr. 

Vad menas med "första linjen"? är det inom psyk?  -Det närmsta samtal jag närmar mig är att min kommande litiumsköterska tydligen är terapeut i botten... sa en annan ssk jag träffade häromdagen.

Min uppfattning är att "första linjen" är till för att göra lättare utredningar och behandla eller remittera. Så om man har otur/tur (beroende på hur man ser det) och anses ha lite svårare problem kan man bli remitterad för vidare utredning och behandling annars får man nöja sig med 5-6 ggr hos en terapeut. När jag googlade "första linjen" nu så verkar det främst vända sig till barn och ungdomar, men kanske gäller upp till 30 år (där jag själv inräknas)

Hur mycket en privat terapeut kostar beror nog lite på vem man går till och vart man bor. Det blir svårt att hitta en utbildad psykolog eller psykoterapeut för 500 kronor/gång i Stockholm. Jag betalade 800 kronor/gång för tre år sedan och hon var helt värdelös.

Min erfarenhet är att psykiatrin säger att de inte har några tider och att man bara får gå dit högst 10 gånger (eller mindre) och att de bara har tid var 4-6 vecka. Jag tror att det är ett test för att sålla bort de som kan betala för sig och de som inte är tillräckligt intresserade, för mig hade de helt plötsligt tid varje vecka då jag gick med på deras vilkor och började berätta hur jag mådde. Teraputen fick till och med in en jourläkare direkt då jag satt där utan väntetid fast det var två månaders kö.

Har det gått så lång tid som 1,5 år har de glömt bort dig, man måste ringa och tjata minst en gång i veckan tills man är inne i systemet.

Ja, i mitt fall är jag helt övertygad om att hon inte ens skrev upp mig, för det var extremt rörigt när jag var där första gången... men att de drar på tiderna är nog lite som dom gör på psykakuten på NÄL i Trollhättan - att dom hävdar att det inte finns några tider förrän man bryter ihop totalt. Men jag vet ju inte alls hur det funkar på andra ställen, men jag har svårt att tro att de vill sålla ut dem som har råd att gå till nån annan...men kanske dem som kan stå ut en månad till...

En privat psykolog som har avtal med landstinget - dvs omfattas av högkostnadsskyddet och har samma taxa som inom det offentliga - är ju så att säga kvalitetssäkrad och förutsättningsvis precis lika seriös som en psykolog på offentlig vårdcentral.

Det som däremot kan vara problematiskt, tycker jag, är de som inte har något avtal. Utöver ofta hutlösa priser har de många gånger ett personligt intresse i att hålla kvar patienten så länge som möjligt då det ju innebär mer pengar för dem.

Jag visste inte ens att det fanns sånna!