Jag orkar inte med min väns depression -HJÄLP

Hej!

Jag har ett problem som jag gärna skulle vilja få hjälp med.

Det är så att min bästa kompis sedan flera år tillbaka mår väldigt dåligt i sig själv.

Hon hatar sig själv. Anser att hon är fulast i hela världen. Att ingen kille någonsin kommer vilja ha henne osv.

Hon isolerar sig hemma. Vill inte vistas bland folk då hon får sån grov ångest över möjligheten till att "skämma ut sig".

Vi kan inte ens gå ut att äta tillsammans pga av detta. Hon känner sig jämt ful och tycker de är jobbigt att folk ser hon.

Detta problem har hon haft i ca 3 år. Sista året har varit värst.

Tillhörande orsak kan vara att hon gjorde slut med sin pojkvän för lite över ett år sedan.

Nu till mitt problem.

Jag försöker stötta hon allt jag kan och ge hon allt hjälp jag har.

Men det funkar inte. Hon suger bokstavligen ut all min energi med sina problem, och jag vet inte om jag orkar längre..

Jag hatar att se hon må såhär. Men det känns som att jag inte kan hjälpa henne på de plan hon behöver hjälp på.

Hon förväntar sig att jag ska kunna lösa alla hennes problem och att jag ska ställa upp på henne dygnet runt.

Hon ringer mig flera gånger på dag dygnet runt för att beklaga sig för sina problem. Och kan inte jag hjälpa henne eller om jag svarar i fel tonläge så blir hon sur och lägger på luren.

Ett exempel kan vara "Tycker du jag kan använda den där gråa tröjan?" Varpå jag då kan svara "Absolut, den är jättefin"

Då svarar hon "Aa men du lät ju inte så jättesäker på det. Jag skiter i detta och stannar hemma istället"

Missförstå mig inte. Självklart ställer jag upp på henne, men jag känner att bli måste bli nån gräns på hur mycket jag kan göra för henne.

Jag har tagit upp med henne att jag känner att jag inte kan ge henne den hjälp hon behöver och att jag inte kan agera psykolog för henne, utan att jag endast vill vara hennes vän.

Denna gång blev hon jättearg på mig och anklagade mig för att vara en dålig vän som inte ställer upp för henne, och att hon skulle ställa upp mig jämt.

Efter vårt samtal så gick hon iväg motvilligt till en psykolog.

Efter samtalet sa hon att hon tyckte de är värdelöst och att det kommer aldrig finnas någon som förstår henne och att inte inte tänker gå dit igen.

Men saken är den att hon behöver verkligen göra de! Men jag vet inte hur jag ska få henne förstå detta utan att hon tycker jag är värdelös.

Det gör så ont i mig att se hon såhär och inte veta hur jag kan hjälpa hon. För allt jag provar med är inte bra nog.

Ett exempel kan vara om jag säger:

"Va fin du är idag!" Varpå hon då oftast svarar "Men skärp dig jag är världens fulaste, du behöver inte ljuga"

Hon mår så dåligt inombords.

Vad kan jag göra? Hur får jag hon att inse att hon behöver hjälp, och att jag inte klarar av att vara mer än hennes vän?

OBS, ursäkta för långt inlägg. Det finns mycket mer, men är svårt att få med allt.