Anhörig / medberoende till ADHD/ADD/AS?

Ursäkta, men jag reagerar mot din rubrik. Man är inte medberoende i såna diagnoser. Det borde du ändra om det går. Medberoende har med anhörigas missbruk att göra.

Man kan önska att det vore så enkelt, men det är det inte. Man kan utveckla ett medberoendetillstånd om man lever ihop med eller har någon i sin närhet med t ex psykisk ohälsa, destruktivt eller annat "problematiskt beteende".  Jag känner tyvärr igen mig alltför väl i den beskrivningen, därav valet av min rubrik.

Den medberoende anpassar sitt beteende och sin personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa. En del lär sig detta beteende redan som barn medan andra har lärt sig det senare i livet. Karaktäristiska drag hos medberoende är bland annat följande: De känner sig ansvariga för andra människors beteende, är ofta omedvetna om vad de själva vill och behöver, känner sig säkrast när de ger, attraheras ofta av människor med behov, attraherar ofta människor med behov, känner sig uttråkade och tomma om de inte har någon att hjälpa, överengagerar sig, tror att deras beteende är andra människors fel. Källa: Wikipedia

Ah. Då förstår jag. Ber om ursäkt. Och - ärligt talat känner jag igen mig själv också. Märkligt. Tack för att du förklarade!

Har man en funktionsnedsättning så har man per se en nedsatt funktion. Man presterar helt enkelt inte lika mycket som andra. Då är det inte så konstigt om man behöver hjälp från andra.

Tror inte hjälpa andra behöver inte vara något problem. Däremot blir det problem om man hjälper någon mer än vad man egentligen vill eller orkar.

Eller för att man är rädd att den andra personen skall få ett utbrott, depression eller liknande om man inte ställer upp. DET är ju inte bra.

Håller med dig trots ts beskrivning. Jag förstår hur ts menar eftersom jag själv vuxit upp med en förälder med Aspergers, men tycker det är en ohållbar och respektlös rubrik. Den antyder att npf är sjukdomar, som dessutom automatiskt "drabbar" andra och trampar därför väldigt många, både npf-are och folk i deras närhet, på tårna i onödan. Det hade varit lämpligare att utveckla en sån idé senare i tråden där man i så fall kan förklara jämförelsen.

Ungefär så jag känner om rubriken och ts.

Jag har en funktionsnedsättning och är inte som alla andra. Men jag anser mig ha rätten att få leva och existera efter mina förutsättningar precis som alla andra. Jag kräver ingenting av andra förutom att de låter mig vara mig själv. Kräver inte att folk ska hjälpa mig och föredrar att de lämnar mig ifred om de inte accepterar mig. Ingen som tvingar någon att umgås med mig eller hjälpa mig. Ni är alla fria att göra som ni vill.

Det du beskriver har inget med autism/ADHD att göra, det är helt enkelt ett dysfunktionellt förhållande. Att inte ta ansvar och skita i sin partner har inget med NPF att göra.

Lever du i ett dysfunktionellt förhållande så ta upp problemet och hjälper inte det lämna.

Ah, jag inser nu att jag har formulerat mig jäkligt klantigt och borde självklart utveckla vad jag menar. Ber om ursäkt för att det verkar som att jag pratar om en sjukdom, att jag är "drabbad" av den och att jag inte tycker att alla ska få leva utifrån sina förutsättningar. Tvärtom!

Min partner har inte någon sjukdom och är inte sin diagnos. Han är en fantastisk människa på massor av sätt, jag varken vill eller planerar på att lämna. Trots att vi på många sätt har en dysfunktionell relation. Men det tror jag mest beror på mig och mitt, som jag kallar det, medberoende. (Det skulle kunna vara en diagnos i sig eftersom det innebär stora svårigheter att leva med, både för mig och för min partner.)

Jag är här ute efter om det är fler som upplever att det blir problem om man som jag tar extremt och kanske onödigt mycket hänsyn till sin partners svårigheter. Absolut för att man inte vill väcka den björn som sover eftersom det kan skapa bråk vilken i sin tur skapar ångest hos honom och det har han tillräckligt av redan.

Men jag ställer heller inga krav, hjälper inte till att fixa rutiner och ger stöd. Jag bara gör saker åt och för honom. Han säger att han inte vill att jag gör det men jag tycker synd om honom när han kämpar så jag bara gör. Han han lovat att diska och när han inte gör det på en vecka så gör jag det. Då kan han bli arg för det och så är den dagen förstörd.

Min fråga är egentligen, ska jag hjälpa och i så fall med vad? Han själv säger bara typ: Låt mig vara!

Hoppas jag förklarat mig bättre nu!

Han säger åt dig att låta bli. Kan det bli mer tydligt?