Relation med förälder(vuxen)

Hej!

Jag har haft en uppväxt med skilda föräldrar där båda parter varit frånvarande gentemot mig och min syster.

Min mamma antar jag vara psykiskt sjuk då hennes känsloliv är lika med en byrå(totalt tom). Har aldrig sett oss eller bekräftat oss. Aldrig hört henne säga något kärleksfullt.

Min pappa har sedan deras skilsmässa tagit avstånd gentemot mig och min syster(vi bodde med mamma och hennes nya psykopat-man sedan unga år. Och jag menar verkligen psykopat= Skadade och dödade djur, misshandlade mamma och oss osv).

Pappa fick vi komma till varannan helg. Och då var han knappt hemma. Festade mkt. Vi fick klara oss själva och jag tog ofta hand om min yngre syster då. Gav henne mat, bytte blöja osv (jag var 5-6 år då).

Pappa mötte sedan en ordentlig kvinna som styrde upp hans liv. Men hon pressade samtidigt ut mig och min syster från hans liv. Vi fick plötsligt inte ha kvar våra rum. Vi fick använda gästhandduken medan andra hade namn osv.

Pappa kom en eftermiddag hem till oss hos mamma och berättade att vi inte kunde vara hos honom så mycket längre då vår nya styvmor fick ont i huvudet av oss. (Vi var tystare än musen och gjorde aldrig någonting mot henne. Vi var glada att hon fanns där och var snälla mot henne ändå ville hon inte ha oss där.)

Nu i vuxen ålder har jag sagt upp kontakten med min mamma för min egen hälsas skull.

Min pappa och jag har en kylig relation pga ovannämnd händelse.

Vad jag saknar i vuxen ålder är en referensram till vad som är normalt och inte. Och lite därför jag skriver det här.

För jag undrar hur en "normal" relation till en förälder i vuxen ålder "bör" se ut?

Jag pratar tex med min pappa kanske en gång varannan månad på telefon.

Träffas vid jul ibland och vid min födelsedag osv. Det är ju rätt normalt.

Men sedan blir jag så osäker om det här med att hjälpa varandra.

Jag ber honom bara om hjälp när det är absolut KRIS i mitt liv. För jag känner alltid att han vill att jag ska klara mig själv osv. Vill ju inte fråga om hjälp egentligen.

Men när jag väl MÅSTE. Det finns ingen annan liksom och jag kan inte klara det själv. Då upplever jag ofta som om det blir jobbigt för honom. Och jag vet inte om jag kanske inte alls borde be honom om hjälp som vuxen.

Tex när jag skulle flytta. Jag hade ingen annan som kunde hjälpa mig att köra mina saker. Jag var student och därför rätt fattig och ville ju inte anlita en flyttfirma då. Eller jag hade ju kunnat göra det men vände mig till pappa istället. Pappa har bil, egen kärra osv. Det var några få mil mellan platserna och det var endast ett lass med saker. Ändå sköt han upp saken flera gånger. Suckade över att det var jobbigt. Pikade mig om att jag borde kunna klara mig själv osv.

Samma sak nu.

Jag bor i en större stad och har inte möjlighet att skriva mig på platsen jag bor på. Utan frågade om jag fick vara folkbokförd hos honom. Det gick bra tillslut. Det kommer ca 1-2 brev hem till honom var månad (MAX!). Ändå suckar han och tycker det är dåligt att jag måste vara skriven där för det blir ju så "jobbigt för honom att behöva öppna mina brev"(citat). Blir pikad om att jag borde kunna klara mig bättre nu när jag är vuxen osv (Men bostadssituationen ser ju ut så här där jag bor nu tyvärr. Att man måste hyra i andra hand osv, såvida man inte köper en egen lägenhet och det har jag inte råd med just nu.)

Han ger mig hela tiden känslan om att jag är påfrestande för honom och att jag inte borde be om hjälp. Att man ska klara sig själv. Men det gör jag ju! Har ett bra jobb, gjort karriär osv. Enda gången jag ber om hjälp är när det är absolut kris! Jag menar, jag har ju knappt kontakt med honom mer än kanske en gång varannan månad och jag ber honom om hjälp över saker kanske en gång om året!!??

Är det här normalt? Jag har inga egna barn så jag vet inte. Men borde man inte vilja hjälpa sina barn och finnas där? Även när de är vuxna?

Är det jag som är "besvärlig"?

Ursäkta novellen men vill bilda en övergripande bild av situationen. Hoppas någon orkar läsa :)

Är förövrigt 30 år och min pappa 50.

:)

Anonym (Klara)

Äldre 2 Sep 12:23

#1

Jo, som förälder tycker jag att man ska hjälpa sina barn om man kan (inom rimliga gränser naturligtvis). Det har mina föräldrar gjort och så ser det ut hos dom flesta, tror jag.

Men, jag tycker det är konstigt att du förväntar dig det av din pappa. Han har ju tydligt visat att han är ganska ointresserad av sina barn och av att ta sitt föräldraansvar. Han är ju ointresserad av dig.

Sedan blev jag förvånad över att du skrev: "Har ett bra jobb, gjort karriär osv."

Jag tycker det låter som om du är 22 år och inte kan/har råd att ta hand om dig själv.

tresan02

Äldre 2 Sep 12:33

#2

Anonym (Klara) skrev 2017-09-02 12:23:35 följande:

Jo, som förälder tycker jag att man ska hjälpa sina barn om man kan (inom rimliga gränser naturligtvis). Det har mina föräldrar gjort och så ser det ut hos dom flesta, tror jag.

Men, jag tycker det är konstigt att du förväntar dig det av din pappa. Han har ju tydligt visat att han är ganska ointresserad av sina barn och av att ta sitt föräldraansvar. Han är ju ointresserad av dig.

Sedan blev jag förvånad över att du skrev: "Har ett bra jobb, gjort karriär osv."

Jag tycker det låter som om du är 22 år och inte kan/har råd att ta hand om dig själv.

Tack :)

Nej. Jag har ju självklart inte förväntat mig att min pappa ska hjälpa mig med att jag får vara folkbokförd hos honom. Mer så att jag inte kunde skriva mig hos någon annan. Han var sista alternativet. Jag frågade honom då och han sa ja. Men sedan blir jag ändå pikad.

Varför blev du förvånad över det? Jag vill påpeka att jag faktiskt klarar mig bra på egen hand och utan stöd. Att jag inte är "22 år och inte kan/har råd att ta hand om mig själv".

Men tack för din åsikt.

Anonym (H)

Äldre 2 Sep 12:42

#3

Anonym (Klara) skrev 2017-09-02 12:23:35 följande:

Jo, som förälder tycker jag att man ska hjälpa sina barn om man kan (inom rimliga gränser naturligtvis). Det har mina föräldrar gjort och så ser det ut hos dom flesta, tror jag.

Men, jag tycker det är konstigt att du förväntar dig det av din pappa. Han har ju tydligt visat att han är ganska ointresserad av sina barn och av att ta sitt föräldraansvar. Han är ju ointresserad av dig.

Sedan blev jag förvånad över att du skrev: "Har ett bra jobb, gjort karriär osv."

Jag tycker det låter som om du är 22 år och inte kan/har råd att ta hand om dig själv.

Håller med

tresan02

Äldre 2 Sep 12:45

#4

Anonym (H) skrev 2017-09-02 12:42:10 följande:

Håller med

Kan du snälla utveckla.

tresan02

Äldre 2 Sep 13:46

#5

Kan inte förstå hur det anses att jag verkar vara "22 år och inte kan ta hand om mig själv/har råd)?

Vill förtydliga.

Jag har tagit mig själv ur en tung barndom. En barndom som skapat stora sår i mig psykiskt. Jag har fått klara mig SJÄLV sedan jag var litet barn. Ingen har stöttat mig!

Jag har aldrig haft föräldrar som övningskört med mig. Jag har aldrig haft föräldrar som sparat något till mig. Jag har ALDRIG fått höra "jag älskar dig". Jag har aldrig fått uppleva trygghet eller lugn. Jag blev utkastad när jag var sjutton för att klara mig själv. Vilket jag gjort!

Min barndom fick mig att tvivla på vad som är rätt och fel. Jag har INGEN referensram. Detta gjorde att jag hamnade i destruktiva relationer. Blivit misshandlad men tagit mig ut det. Hela tiden KÄMPAT ensam.

Jag har utvecklat mig själv enormt mycket sedan jag var yngre. Jag är vuxen nu och tar ansvar för mig själv och mitt välmående. Jobbar dagligen på mig själv.

Jag har idag bland annat drivit eget företag. Satsat på min karriär och det har gett resultat då jag idag arbetar som ledare för en arbetsgrupp om 17 personer. (Jag försöker inte skryta här utan vill ENDAST påpeka att jag inte är en omogen fjortis som alias ovan skriver.)

Frågan jag ställer ovan är en seriös fråga. Jag vet som sagt inte hur en normal förälder-barn relation ser ut. Men jag vet det här. Att vänner i min ålder har föräldrar som hjälper till att flytta. Som hjälper med att låta dem stå skrivna på deras adress. Osv.

Jag har flyttat från landet till Stockholm och har således inte stått i bostadskö som övriga infödda. Jag har heller inte hunnit spara ihop 500 000 till en insats för en lägenhet heller. Därför måste jag hyra i andra hand vilket gjort att jag inte kan vara folkbokförd i denna stad. Jag menar jag hyr en bostad där jag bor själv men kan inte skriva mig här på pappret. Utan på pappret bor jag hos min pappa(vill verkligen förtydliga här!)

Jag blir så upprörd och ledsen över att bli kallad 22 år som inte kan ta hand om mig.

Återgår till frågan.

Är det normalt att inte vilja hjälpa sitt barn även om den nu är vuxen? Jag hade inte tyckt att det vore jobbigt, exempelvis, om mitt barn behövde SKRIVA SIG på min adress. Jag har vänner i min ålder som måste göra så pga situationen. Och deras föräldrar är ju ok med det.

Och hur kan han säga ja till det och sedan pika mig över hur jobbigt det är att öppna Max två brev i månaden åt mig.. Det är sådana dubbla signaler.. Han hade ju kunnat säga nej från början isåfall.

Anonym (nb)

Äldre 2 Sep 15:14

#6

Du tar ansvar för dig själv och ditt liv. Du arbetar och försörjer dig själv. Så du beter dig vuxet.
Din pappa borde ha ställt upp för dig mer och du kräver inte för mycket av honom. Som förälder bör man ställa upp för sina barn så gott man kan. Problemet blir ju att man kan ju inte kan tvinga en förälder att bry sig.
Kanske du borde ha någon samtalskontakt via vårdcentralen ? Din situation låter tuff. Du verkar kunna hantera din situation bra men ibland kan det vara bra med stöd.

tresan02

Äldre 2 Sep 15:38

#7

Anonym (nb) skrev 2017-09-02 15:14:16 följande:

Du tar ansvar för dig själv och ditt liv. Du arbetar och försörjer dig själv. Så du beter dig vuxet.

Din pappa borde ha ställt upp för dig mer och du kräver inte för mycket av honom. Som förälder bör man ställa upp för sina barn så gott man kan. Problemet blir ju att man kan ju inte kan tvinga en förälder att bry sig.

Kanske du borde ha någon samtalskontakt via vårdcentralen ? Din situation låter tuff. Du verkar kunna hantera din situation bra men ibland kan det vara bra med stöd.

Tack snälla för ditt svar. Blev så uppgiven för ovanstående svar ang att jag verkade osjälvständig.

Så skönt att höra ett svar av annan karaktär. Jag blir ju själv så osäker eftersom jag får känna av honom att jag är till besvär och kräver för mycket. Men samtidigt vet jag att andras föräldrar ställer upp på det viset.

Jag blir ju osäker i mig själv då när jag även får svar här att jag verkar osjälvständig.(även om jag vet att jag inte är det så tvekar jag).

Som sagt så vill jag gärna veta om det är så att jag kanske "snyltar" på min pappa. För då vill jag ju göra rätt. Bara det att jag blir så osäker då jag inte vet vad som är "normalt".

Samtalskontakt är säkert nyttigt för mig. Tack för att du tog dig tid :)

Ess

Äldre 2 Sep 15:39

#8

tresan02 skrev 2017-09-02 13:46:50 följande:

Kan inte förstå hur det anses att jag verkar vara "22 år och inte kan ta hand om mig själv/har råd)?

Vill förtydliga.

Jag har tagit mig själv ur en tung barndom. En barndom som skapat stora sår i mig psykiskt. Jag har fått klara mig SJÄLV sedan jag var litet barn. Ingen har stöttat mig!

Jag har aldrig haft föräldrar som övningskört med mig. Jag har aldrig haft föräldrar som sparat något till mig. Jag har ALDRIG fått höra "jag älskar dig". Jag har aldrig fått uppleva trygghet eller lugn. Jag blev utkastad när jag var sjutton för att klara mig själv. Vilket jag gjort!

Min barndom fick mig att tvivla på vad som är rätt och fel. Jag har INGEN referensram. Detta gjorde att jag hamnade i destruktiva relationer. Blivit misshandlad men tagit mig ut det. Hela tiden KÄMPAT ensam.

Jag har utvecklat mig själv enormt mycket sedan jag var yngre. Jag är vuxen nu och tar ansvar för mig själv och mitt välmående. Jobbar dagligen på mig själv.

Jag har idag bland annat drivit eget företag. Satsat på min karriär och det har gett resultat då jag idag arbetar som ledare för en arbetsgrupp om 17 personer. (Jag försöker inte skryta här utan vill ENDAST påpeka att jag inte är en omogen fjortis som alias ovan skriver.)

Frågan jag ställer ovan är en seriös fråga. Jag vet som sagt inte hur en normal förälder-barn relation ser ut. Men jag vet det här. Att vänner i min ålder har föräldrar som hjälper till att flytta. Som hjälper med att låta dem stå skrivna på deras adress. Osv.

Jag har flyttat från landet till Stockholm och har således inte stått i bostadskö som övriga infödda. Jag har heller inte hunnit spara ihop 500 000 till en insats för en lägenhet heller. Därför måste jag hyra i andra hand vilket gjort att jag inte kan vara folkbokförd i denna stad. Jag menar jag hyr en bostad där jag bor själv men kan inte skriva mig här på pappret. Utan på pappret bor jag hos min pappa(vill verkligen förtydliga här!)

Jag blir så upprörd och ledsen över att bli kallad 22 år som inte kan ta hand om mig.

Återgår till frågan.

Är det normalt att inte vilja hjälpa sitt barn även om den nu är vuxen? Jag hade inte tyckt att det vore jobbigt, exempelvis, om mitt barn behövde SKRIVA SIG på min adress. Jag har vänner i min ålder som måste göra så pga situationen. Och deras föräldrar är ju ok med det.

Och hur kan han säga ja till det och sedan pika mig över hur jobbigt det är att öppna Max två brev i månaden åt mig.. Det är sådana dubbla signaler.. Han hade ju kunnat säga nej från början isåfall.

Det spelar ju faktiskt ingen roll för dig vad som är normalt för någon annan.
Dina föräldrar är som dom är, och det kan ingen ändra på. Det enda du kan göra är att acceptera faktum och gå vidare, vilket du verkar ha gjort till stor del.
Ha gärna kontakt med dem om du vill det, men ställ aldrig några förväntningar på dem för då vet du ju vid detta laget att du bara blir besviken.

Jämför inte ditt kommande föräldraskap med dina föräldrars. Ditt föräldraskap är upp till dig att utforma utefter dina erfarenheter och vad du själv saknat hos dina föräldrar.

Jag tycker du lyckats bra hit tills i livet, och tror även att det kommer fortsätta gå bra för dig. Lycka till!

Relation med förälder(vuxen)

INNEHÅLL