Funderar på att skaffa barn...

Hej på er :)

Det här känns läskigt. Har alldeles nyligen registrerat mig här med avsikt att ventilera lite och kanske få några goda råd. Jag och min sambo har pratat om att försöka skaffa vårt första barn ihop, kanske redan nu i höst/vinter (om det ens går, man vet ju aldrig). Det är inget vi pratat om med någon annan utan det är en stor hemlighet mellan oss :)

Jag är 27 år och sambon är 29. Han har ett barn (8 år) sedan tidigare som bor hos oss större delen av tiden. Barnet var 2,5 år när jag och sambon träffades så vi har ju hängt ihop ett tag och det funkar bra. Vi har ett tryggt och stabilt förhållande, båda har heltidsjobb, bra lön, inga större hinder förutom att huset vi bor i egentligen känns för litet om vi ska växa som familj.

Det som nu känns läskigt är väl att jag aldrig under hela min uppväxt/tonår någonsin har längtat efter barn, snarare tvärtom. Men på senare år har känslan kommit smygandes och jag börjar känna mig mer och mer redo. Men hur sjutton vet man egentligen att man är redo?

Min sambo, som ju redan har ett barn, känner sig redo men stressar inte mig på något sätt utan han väntar snällt på mig. Jag kommer på mig själv med att nästan dagligen tänka på det här med att försöka skaffa barn. Det känns pirrigt, roligt, läskigt och nervöst på samma gång.

Så.. är det någon där ute som kan ge tips och råd på vad man ska tänka på när man står inför en sån här stor grej? Jag tycker det är ett enormt stort beslut. Ska jag ringa och boka tid för att plocka ut min spiral idag? Imon? I oktober eller november? Ja.. jag känner mig lite osäker helt enkelt.

/nervös tjej

Tack snälla för ditt svar :) Är ju nybörjare på forumet så vet inte hur jag svarar på just ditt inlägg..?

Men ja blivande mor/farföräldrar som stöttar har vi. Jag vill förstås inte skaffa barn för någon annans skull, men jag kan föreställa mig hur lycklig min mamma skulle bli om jag överraskade henne med detta :)

Jag menade bara att de är jättebra att ha som support :) min mamma speciellt har varit guld värd att ha som hjälp ibland.

Det blir nog kanon ska du se. Kärleken till sitt barn slår allt när ni väl är där :) Att fundera och planera som du/ni gör underlättar sen garanterat oxå. Lycka till!

Ja men precis. Det kan jag tänka mig :)

Men åh, jag pratade med min sambo igår kväll om hur nervös jag känner mig. Det är ju spännande att vi börjat planera för detta, men jag känner mig både vettskrämd och glad samtidigt. Om man väl börjat tänka på det, planera för det, lekt med tanken på vilken månad bebisen skulle födas... är det bara att köra då? Haha.. Det här är så långt ifrån vad folk förväntar sig av mig. Börja försöka nu i september känns skitläskigt, men oktober eller november är ju inte så himla långt bort heller... många tankar som snurrar :)

Är ju ingen panik :) Men ha i åtanke att det kan ta nåt halvår till ett år, så då hinner man ju tänka ännu mer. Eller så tar det sig direkt och det bör du ju oxå va beredd på..

Mina tog mellan 6-9 månader att få till, så då hade man ju panik över att det "aldrig" tog sig ist :) Andra barnet var jag oxå på nåt sätt mer osäker på om det var en jättejättebra ide (skulle vi orka?), men kunde inte vänta pga ålder.. är så glad nu att vi har henne oxå <3

När ni ser er lilla bebis fladdra runt på ultraljudet sen, det är så häftigt!

(Blev nästan sugen på en till nu :p)