Tankar om aborten jag nyss gjort

Gjorde en abort igår.

Det är min tredje och första kirurgiska. Varför gör man inte bara kirurgiska aborter? Jämfört med vanlig abort när man tar piller va det så mycket lindrigare på kroppen och inte alls samma smärta skrick och kramper osv... plus att dom kunde sätta in spiral på en gång. Verkligen mycket lindrigare..

Mina andra funderingar går på samma saker jag alltid känner efter en abort, sån jävla ledsenhet och orättvisa. När man legat sömnlös och grinat ihjäl sig för ett barn man egentligen vill ha men man väljer att ta ett beslut som man tror gangnar mer en bara sig själv. Man skiter i vad man själv vill för att tex pappan inte vill ha ett barn, man har inte ekonomin för det, man vet man klarar de men är det rättvist mot barnet osvosv.

Så sitter man och skrollar på internet och förutsätter med sitt liv så ska varenda människa som knappt har utbildning, tak över huvudet, inte har nån anning vem pappan är eller levt i drogernas värld tills dom plusar. Ja dom ska ha barn!? Får vem som helst ha barn eller vad är det jag missar här?

Ska jag sitta och gråta och längta efter barn, känna att det aldrig blir min tur för den perfekta tidpunkten kommer aldrig och man gör abort och ligger å grinar innan man ska sövas för man tror att det är det bästa beslutet och så skaffa nån Kristina 15 år barn för hon tycker det är en kul grej?

Världen är så jävla orättvis