Borderline och deras rädsla för närhet?

En perfekt partner för mig är någon som har god empatisk förmåga, är extremt självständig och har väldigt stark integritet.

För mig är det iaf så att om man kommer någon riktigt nära så känns den nästan som en del av mig själv. Jag börjar känna mig ensam trots att jag är med personen. Många tycker väl att det är bra för då är man trygg med sin partner och det tycker jag med... men det är dåligt samtidigt för känslorna svalnar av det. När jag är ensam får jag ångest och då innebär det att ångesten är hög även när jag är med den personen. Men sedan kan jag träffa en ny som känns som en "annan" och bli kär i den istället. Samtidigt vill jag ha närhet och söker den för att jag inte vill vara ensam så i en distant relation skulle jag nog känna mig bortglömd och kanske ensam ändå. Det är svårt.

Menar nu att ångesten kan minska när jag är med den nya för att den är en "annan" och då tänker jag att det är bättre med den personen etc...

För mig funkade en relation med en riktigt självständig man med tydliga gränser. Han gjorde som han ville och kom och gick som han ville. Och han accepterade aldrig någon bullshit från mig. Det var den bästa och mest normala relation jag någonsin haft. Jag var superkär och blev aldrig trygg i relationen eftersom det var han som satte villkoren. Det gjorde att ständigt var tvungen att skärpa mig för att inte förlora honom. Jag lärde mig tålamod och självkontroll. Den bästa "terapin" jag haft. Han var ärlig med vad han var villig att ge mig och vad han inte var beredd att offra. Och han accepterade mig för den jag var utan att börja ta hsnd om mig. Istället för att bli vårdande så sa han att jag kan bättre. Han var väldigt generös med sin kärlek mellan varven. Den relationen var inte helt normal men lärde mig jättemycket.

Jag ska inte vara sån, men det där låter ju nästan som att tvåsamheten försvinner då hela relationen verkade bygga på hans villkor. Men är det ungefär så den perfekta relationen ser ut för er med borderline?

Hur är det med den här rädslan för närhet? Är det en inslag du märkt av?

(Jag ber om ursäkt om min ton låter lite hård men jag vet inte hur jag ska formulera mig mildare)

Nu målade jag upp en idealpartner. Perfekta partners finns dock inte i verkligheten.

Tror man ska vara medveten om att borderline är en personlighetsstörning och att det krävs mer av partnern än i 'vanliga' relationer.

Jag får panik om någon kommer in mig för nära inpå livet. Blivit bättre på det med åren. Det bästa är om man får studsa fram och tillbaks känslomässigt mot partnern som står stadigt stilla.

Okej. Men vad är det egentligen som gör att närhet blir så panikartat? Är det att man har en stark integritet eller något liknande?

För mig handlar det om barndomstrauman. Man blivit illa behandlad av vuxna i ens närhet. Resten av livet är man innerst inne rädd för att det inte går att lita på någon och att alla kommer vrida kniven i ens hjärta om de får möjligheten. De flesta med borderline testar ju konstant alla i sin närhet. Tror det beror på att man innerst inne kanske hoppas på att folk ska vara snällare än vad man tror.

Dock tror jag inte att man som närstående ska gå med på ständiga test. Det blir ingen balans i relationen då. Tror mer på stark integritet och vägra låta sig bli utsatt för test. Det ska räcka att man som partner är en vettig person och normalsnäll.

Okej. Låter rätt märkligt, men det känns ändå logiskt.

Men hur yttrar sig den här paniken? Alltså vad händer när någon kommer för nära?

Jag tycker ni med borderline och vi utan borderline analyserar er för mycket. Det där är tyvärr vanliga mönster i alla relationer.

Varför skiljer sig hälften av alla? Inte för att dom har borderline allihop iallafall.

Det är normalt att vara mer "kär" i nya personer man kan fantisera om än någon som man vuxit ihop med efter flera år tillsammans. Det där är en utmaning för alla.

Vissa av er med borderline är helt psycho, andra bara lite känsliga, vissa är missförstådda överbegåvade och andra korkade feldiagnostiserade narcissister eller svagbegåvade.

Det är en diagnos som borde skrotas och istället snävas ned till dom riktigt personlighetsstörda som egentligen är narcissister, psykopater eller histroniker.

Jag kan väl tänka mig att sk rädslan för närhet i grund o botten handlar om att bli för "fäst" vid nån så är man är rädd för att bli lämnad/övergiven, jag har aldrig haft problem med närhet däremot rädslan att bli lämnad/övergiven har alltid varit stor i relationer dock inte i den jag är i nu, har kommit långt med mig själv och jobbat hårt med mig själv för att komma dit jag är idag.

Men det är väl ändå så att ett symptom för personer med borderline är väl just det här med att inte kunna kontrollera och hantera sina känslor vilket gör att deras känsloyttringar blir starkare än andras. På så sätt kan alla de här upp- och nedgångarna alla relationer upplever påverka dem starkare.

Just det här med rädsla för närhet är väl något som kan yttra sig i att man inte klarar av alltför närgångna relationer vilket gör att många borderlinerelationer som fungerat oklanderligt får ett rätt så abrubt slut då närheten skrämmer bort dem?

Ska säga att jag nyligen träffat en kvinna som har borderline och jag vill gärna veta hur jag ska förhålla mig till henne och hennes känsloyttringar. Det är inte ett förhållande utan mer åt det vänskapliga just nu. Men även vänskapsrelationer kan vara nog så svåra för människor med borderline vad jag förstått det som.

Prova att prata med personen med borderline du nyss lärt känna.
Vi är alla olika och bara för att vi har samma diagnos betyder inte det att vi behöver exakt samma eller bli bemötta på samma sätt.
Mitt problem med närhet är att jag blir beroende. Det är värre än ett drogberoende. Minsta blick, tonfall, kroppsspråk, ordval från människan jag älskar kan utlösa ångestexplosioner likt ett minfält i min hjärna. Jag vet inte varför, jag vet inte hur jag kunde bli så igångtriggad eller VAD som blir triggat. Jag får total panik för jag tror personen hatar mig, allt bra hen har gjort och sagt har varit en lögn för att manipulera mig, personen är otrogen, jag känner mig fulast och sänst i världen, allt vänder. Allt som var fint och kärleksfullt blir fult och hatfyllt. Där kommer så många mörka tankar på en millisekund att jag inte ens kan höra eller urskilja allting själv. Och säger någon emot mig här så är det som att vrida på en volymknapp, det baaaara ökar! Och då eskalerar även mitt dåliga beteende och sen är jättebråket ett faktum. Tillslut har jag inga tankar längre, allt jag hör i mitt huvud är ett öronbedövande gallskrik. Jag hör inte vad den andra säger, inte att jag inte kan ta in och lyssna, jag hör inte. Jag ser läpparna röra sig, men skriket i min hjärna överröstar allt. Blir jag lämnad ensam här är självskadebeteendet självmordsförsöket eller drogerna oundvikliga. Här behöver jag någon som bara utstrålar kärlek. Som är en motpol till mitt kaos och hat. Lugn och harmoni är vad jag behöver när ångesten kommer.
Men hur man ska orka leva med det här har jag ingen aning om. Det krävs enormt mycket att engagera sig i någon med borderline. Och skulle du till slut inte orka och lämna personen bakom dig, så glöm inte att hon aldrig kommer glömma att du lämnade henne. Hon kommer bli sjukare för varje människa som kommer och går i livet.
Jag släpper inte in någon för när de går trillar jag bara djupare ner i borderlinehelvetet.
Det går inte att sluta vara vän eller avsluta en relation med någon med borderline utan att länna både fysiska och psykiska ärr. Så tänk på det innan du tar dig på livet. Tar du dig in i det innersta får du fanimig stanna också!