En sjuk längtan

Tycker egentligen inte att tråden hamnat rätt då vi inte försöker få barn men kunde inte heller hitta någon annan klass som kändes bättre...

Egentligen vet jag inte vad jag vill med att skriva här, annat än att lätta av mig.

Jag och min man har två barn sedan tidigare varav den lilla, som nu är tre år är ett ivf-barn. Vi känner oss både "klara" med barn samtidigt som jag på något oförklarligt vänster när en enorm längtan efter en till. Jag vill känna den där spända förväntan som kommer när man tagit beslutet för att försöka. Jag vill känna spänningen i att ta graviditetstest. Lyckan i att få ett plus. Och känslan av att bära ett annat liv inom sig. Stunderna på mödravården. Spänningen! Jag vill vara med om en förlossning till, få det där lilla knyttet i min famn, känna hur mjölken rinner till... Kärleken!Jag vet hur sjukt det då låter att jag samtidigt inte vill ha några fler. Jag tror det är förnuftet som säger "nej" medan hjärtat, hormonerna skriker efter detta.
Oavsett, i en familj är det ju bra om man är två som är med i båten när det kommer till frågor som att skaffa fler barn och min man säger sig vara nöjd. Men jag... Dagligen tänker jag på de embryon som finns nedfrysta. Jag räknar på hur vi skulle få ihop det ekonomiskt. Tänker på hur det skulle kunna vara. Samtidigt så försöker jag hålla tankarna borta från allt sådant. Det är inte ok tankar! Jag vill inget illa och jag vill inte hamna i en spiral av självömkan. Jag får skuldkänslor för tankarna. Jag försöker låta bli att tänka dom men hur undvika tankar som dagligen om och om igen smyger sig på en? Någon som vet?

Det värsta är att den här längtan gör mig sjuk. Jag känner att jag allt mer saknar glädje, energi, motivation. Det känns som om jag är på väg in i en depression. Men är det så? Det är inte mycket som känns roligt längre. Allt känns meningslöst. Ochv jsg vet inte vad jag kan berätta !