Syskonförsök, hur känner ni?

Ni som fått barn med donator, hur tänker och känner ni kring syskon? Är ni nöjda med ett (1) barn eller vill ni försöka ha fler trots att det är andra och mer försvårande omständigheter för att bli gravida?

Jag och min man fick i september -15 äntligen träffa vårt efterlängtade mirakelbarn, en helt underbar liten dotter som kom till tack vare donator i Danmark efter flera års ofrivillig barnlöshet. Vi har funderat på syskon ett tag och pratar om att börja försöka nu under hösten igen, men hur orkar man gå igenom allt igen? Jag personligen tycker att det är psykiskt jobbigt med alla undersökningar man ska göra innan för att mäta äggblåsor vilket kan ta 1-2 besök / försök. Sen alla hormoner som ska tas för att öka chanserna och liknande, åka långt och fixa och packa vilket kommer bli ännu mer omständigt nu när vi även har en liten med oss + behöva vara borta från jobbet och fixa med ledighet kring det. Var sen förstoppad i princip hela graviditeten med dottern så det är ju inte heller något jag längtar efter igen... Vill verkligen ha ett till barn och ett syskon till vår dotter, men hur hittar man ork för vägen dit?