Hur ska jag hantera min 13 åring?

Du verkar ha en hel del problem med dina barn.

Har du reflekterat över det hon sa till dig angående småsyskonen? Ligger det någon sanning i det? Hur ser er livsstil ut? Har småsyskonen och dottern samma pappa? Är pappan med i bilden? Hur många småsyskon har hon - jag menar inget illa - och får hon mindre tid med dig än vad de andra barnen har? Tvivlar inte på att du är och försöker vara en bra mamma men din lilla tös verkar inte må så bra. Sen är ju hennes ålder en väldigt känslig en. Man står med ena benet i "vuxenvärlden" och det andra i "småbarnsvärlden". Beroende på hur er livsstil ser ut, kan det ju vara att hon är ledsen och inte känner sig sedd och utåtreagerar. Det är svårt att ge råd när man inte vet om situationen då hennes beteende / mående kan bero på så mycket olika. Att straffa henne genom utegångsförbud/mobil/datorförbud/månadspengsförbud skulle ju kunna vara en grej om man visste att det bara var "en period av att hon testar" men med tanke på att hon skriker och kallar dig för så hemska saker tror jag hon inte mår så bra och behöver bli sedd, hörd, kramad och kanske gå och ventilera sig hos skolsyster / kurator eller liknande ? Igen - tvivlar inte på att du är en bra mamma. Men även den bästa mamman kanske inte hinner se allt på grund av att hon jobbar och ska hinna med allt och alla

Gud vilken onödig kommentar. Lägg ner. Hur gammal är du? Du kan ju verkligen inte må bra.

Och för att svara i tråden.. Jag har nog inga konkreta tips. Men tonåren är ju en väldigt känslig tid. Jag vet att jag och min mamma var väldigt osams i den åldern men aldrig på den nivån som du beskriver, men jag var också en ganska lugn tonåring. En nära vän till mig hade dock väldigt lätt för att kalla sin mamma för fula och hemska saker och hon hade ADHD. Nu säger jag inte att det är så, men att gå till bup kanske hade varit något? Dels för att hon kan få prata ut och dels kanske starta en utredning på varför hon agerar utåt såpass mycket som hon gör?

Fy vad elakt. TS skriver ju här och ber om hjälp.

Har du bara provat att vara hennes vän eller har du testat uppfostran något? Tonåringar behöver gränser och konsekvenser.

Jag undrar om det inte kan vara så att hon har det riktigt jobbigt i skolan, och tar ut sin frustration på dig som mamma, eftersom det är "tryggt" att göra det. En mamma säger ju inte upp kontakten i första taget. Hur har hon det med kompisar?

Ja fast TS har skrivit en heeel del trådar med problem med sina kids.

Hade hon inte skaffat mer kids än hon orkat med så hade allt vart lugnare säkerligen!

Tack alla! 
Jag fick ett samtal hem idag från hennes mentor att de har sett att det är några 9or som gör min dotter väldigt ledsen. pratade lite med henne och vi fick ett lugnt samtal men en ledsen dotter. Ska definitivt ge henne mer ensamtid, vill ju inte något annat att hon ska må bra. 

Ja jag vet att jag har skrivit en del trådar här om mina barn och du ska inte lägga dig i hur många barn jag väljer att skaffa. Det var bara ett år sedan mannen bytte jobb och då har jag i nästan fått ta allt ansvar själv, till skillnad från förut då mannen jobbade 7-16. Men om du nu tycker det är så jobbigt att jag skriver här så behöver du inte kommentera heller. 

Vad spelar det för roll att mannen inte är hemma nu sedan ett år tillbaka knappt? Det handlar om HELA tiden och 6 barn är många trots man är två föräldrar.

Man ska ha  tid för alla , men sådant tänker inte folk på som skaffar många barn.

Och era problem med era barn är uppenbarligen sedan lång tid tillbaka inte bara ett år....