Jätte ångest över att min 3 åring ska byta förskola

Hej alla fina! Efter många om och men så tog jag tag i saken och ansökte om en ny förskoleplats.

(Ganska långt inlägg men snälla läs behöver stöd och råd :( )

Efter ett tråkigt utvecklingssamtal i våras där hans otrevliga pedagog ( allmänt sur och otrevlig då hon aldrig hälsade när man kom, kunde inte trösta när han var ledsen när jag gick mm..) pratade till största del om att min son var jobbig för dom att ha där, det var jätte jobbigt för dom och barnen när han gjorde vissa saker som att inte vilja komma och äta eller sitta still vid bordet etc. Så bestämde jag mig för att det kunde vara lika bra att byta och få en ny start då min son även verkar ha otrivts till och från, stora bråk på mornarna då jag vissa fall fått vålda på honom kläderna och släpat med honom skrikande till bussen, bråkat mycket med en större kille som jag sett varit elak med honom och även slagit min son, han berättadee också ofta själv att den här pojken slagit min mm..

Förskolan ligger även väldigt olägligt till och att gå eller åka till och från tar upp ibland mer än 2 extra timmar om dagen.

Jag kände alltså att det verkade vara mycket stök på avdelningen, det funkade inte bra med pedagogerna och det tog onödigt med tid och kraft att ta sig dit och hem.

Men, under sommaren jobbade jag heltid och hade ingen semester då jag börjat ett nytt jobb. Sonen fick vara på grannavdelningen och hans ordinarie fröknar hade semester. Det var färre barn och det funkade hur bra som helst. Han var alltid glad när jag lämnade och hämtades och jag fick höra hur bra det hade gått med allt.

När verksamheten startade som vanligt hade jag lyckats tagit 2 veckors semester och under den fick jag besked om att vi fått plats på önskad förskola bara några minuter bort från där vi bor.

Jag vart glad och accepterade platsen och vi hälsade på där, allting kändes så främmande och konstigt för mig, sonen ville först inte gå in och började gråta när vi stod utanför grinden men väl inne lekte han på glatt som om det var det mest naturliga i ca en timme tills han så att han ville gå hem.

När vi kom tillbaka efter ledigheten kramade han sin favorit fröken och var jätte glad att se henne och då började ångesten smyga sig fram. Det har nu varit en bra stämning på avdelningen och varje dag jag hämtat har min son lekt och haft det jätte bra med sina kompisar och fröknar.

Han hann alltså bara vara där 2 veckor och i fredags var sista dagen där. På måndag börjar indkolningen på den nya förskolan och jag har sån ångest så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Höll på att bryta ihop när han kramade alla sina kompisar och sa hejdå och vi packade med allting och åkte därifrån för sista gången.

Jag känner vad har jag gjort? Tagit honom från alla sina kompisar och fröknar som kännt honom sen han började och vet hur han fungerar.

Tänk om han inte kommer trivas på det.här nya stället, tänk om det blir jätte fel. Han har inte förstått än vad som kommer hända och jag är så rädd inför när han kommer inse att han inte ska tillbaka dit och hur ledsen han säkert kommer bli.

Han är Rätt känslig för såna saker och jag själv har jätte svårt för stora förändringar och jag mår jätte dåligt över det här och sitter och tänker på vägar hur man kan byta tillbaka om det inte blir bra och att om jag bara kunde ta tummen ur röven och skaffat körkort så kunde han gått kvar ...

Är ensamstående med egen vårdnad och hans pappa är inte med mycket så jag går igenom allt det här själv och har ingen att prata med att få en på bra tankar.

Sitter alltså här och känner att jag gjort ett otroligt stort misstag. Är jätte ledsen och har sån ångest. Känns som jag sviker honom och förstör för honom.

Hur ska jag kunna stötta honom och vara stark i det här när han kommer behöva mig och jag själv tycker det är så jobbigt?

Dela gärna med er av tips och erfarenheter om ni varit i samma situation och hur det gått, eller bara några snälla ord, klarar inte av att gå igenom det här helt ensam

Mvh helt förtvivlad mamma som bara vill gråta ????