Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?
Jag är uppväxt med två jämnåriga syskon (1 år och 2 år yngre än jag själv) och när jag tänker tillbaka på min barndom känns det som att jag har lärt mig betydligt mer av dem än av mina föräldrar och att jag har lärt mig lite mindre av mina äldre och yngre kusiner samt allra minst av mina jämnåriga vänner. Mina syskon och allt kul vi gjorde är i princip allt jag minns från min barndom.
Nu har jag läst runt en del här på FL och på andra forum för att få en bild av hur pass mycket "aktivering" ett endabarn kräver jämfört med två eller flera barn och jag känner mig kluven. De flesta verkar påpeka att man kan "kompensera" för syskon genom att barnet har nära vänner och kusiner/andra barn i släkten.
För vår familj är det viktigt att umgås som en (relativt isolerad) enhet och att inte ha andras barn rännandes hemma i tid och otid, dvs vi kommer förmodligen INTE att kompensera en eventuell brist på syskon med andra vänner (för att se det realistiskt). Inga vänner/jämnåriga kommer att följa med på semestrar, etc, och barnet kommer inte heller att ha några jämnåriga kusiner. Vi känner heller nästan ingen som har barn i samma ålder som vårt barn.
Jag älskar barn över allt annat och skulle helst vilja ha minst tre (gärna fler) medan min man, som själv är ett funktionellt endabarn, tycker att det definitivt räcker med ett.
Hur skulle ni tänka i den här situationen? Vore det, rent praktiskt, bättre att skaffa ett eller flera relativt jämnåriga syskon till vårt barn eller är det fullt rimligt att vårt endabarn får växa upp ensam i vad som i princip blir en "vuxenvärld"?