Omplacera eller avliva?

Tycker att du ska ha is i magen och se hur det går... Mina föräldrar har en hund med liknande problematik som brukar bo här på halvtid. När vi fick barn var jag jätterädd för samma sak, men hunden kunde inte va mer ointresserad. Det gick bra i två år sedan började hunden morra och visa tydligt med utfall att den ville vara ifred. Då fick vi lära både hund och barn att de fick låta varandra vara. Hunden fick ha munkorg en period. Det tog ungefär 6 månader för allt att sätta sig och nu samexisterar de totalt utan problem. De är som luft för varandra.

Försök få honom till ett hem där man är förstående för detta beteende. Någonstans ute på landet hade ju varit bra pga skällandet.

Jag är hundägare, har haft många hundar och för närvarande två här hemma. Jag är ibland - när tiden och jobbet tillåter - tränare och assisterande tränare (gått kurser)på lokal hundklubb i spår, lydnad och agility. Jag skriver detta för att du ska veta att jag upplevt flera hundar med problem som din, problem som ibland har rättats till (unga hundar) och problem som inte gått att lösa.
Det är aldrig roligt att säga det, men jag tycker att din hund ska får somna in. Det går hyfsat bra med dig ännu så länge, men du ska ha en baby och måste kunna lita på att hunden in far ut mot den. En omplacerad hund med problem blir lätt en vandringshistoria och den kan fara rysligt illa.  Det önskar vi ingen gammal kompis. Så även om det skär i hjärtat vet du nog själv innerst inne vad du bör , vad du måste göra. För hundens skull, inte för din egen.

Kanske kan du omplacera till ett hem som känns bra MEN bestämma att hunden går tillbaks till dig om det inte fungerar i nya hemmet. Så slipper han vandra runt hos olika människor..

Rätt hem kanskr kan göra mirakel? Försök omplacera en gång iallafall, om rätt hem finns. Annars avliva om inte heller det hemmet fungerar.

Jag anser att det är etiskt oförsvarbart att avliva om det inte är en absolut sista utväg ur ett avgrundsdjupt lidande eller om hunden är helt förstörd själsligt så att säga. Den är ju en indivd som vill leva sitt lilla liv. Som har en personlighet. Som har känslor. Som älskar dig.

Jag tycker att du ska försöka rädda din vän.

Lita dock på din magkänsla ang babyn. Försök hitta en bra omplacering. Det krävs dock en hel del jobb och research tror jag. Men det kanske du är skyldig din fyrfota vän.

Lycka till allihop.

Du har tagit på dig ansvaret för ett liv (snart två). Du gör det rätta och ser till att din hund får ett bra liv, det är ett val du gjorde när du skaffade hunden. Allt annat är förkastligt. Du avlivar inte en frisk hund som levt med dig i hela sitt liv och inte gjort något för att förtjäna döden. Säger inte att du måste behålla hunden, men om du ens funderar på att avliva djuret för att din livssituation ändrats - är du kanske inte mogen för barn än? Att undra om det är "det bästa för hunden" kan du ju inte ens tro på själv. Ber om ursäkt för de hårda orden, jag hoppas att du tar ditt ansvar.

Att du ens ifrågasätter om jag är mogen för barn ger mig stor anledning till att be dig hålla käften och dra härifrån. Finns ingen logik i att jämföra ett barn med en hund så tyst bara. Jag bad om råd ang omplacering och hur man kan hantera dessa problem, avlivning är min absolut sista utväg då han är min bästa vän och familjemedlem! Detta är redan tillräckligt jobbigt!

Men du tappade min respekt när du ifrågasatte mig som blivande förälder. Du vet INGET om mig. Läs ovanstående svar och lär dig av deras sätt att svara, de hjälper mig såå mycket mer!

Usch för människor som du, försvinn.

Vet du vad - det var magstarkt av mig, du har rätt. Jag ber om ursäkt. Det är ett känsligt ämne för mig också, därför jag tog i så hårt (du vet heller ingenting om mig precis som jag inte vet om dig). Lyssna på de andra goda råden du har fått, hoppas det löser sig till det bästa.

Avlivning skulle vara mitt absolut sista alternativ om det visar sig att hunden inte är lämpad för omplacering pga psykiska problem, kanske lät som annat i texten. Men han har varit med mig sedan han var 8 veckor gammal, jag avlivar inte honom för att min egen uppfostran av honom haft brister och därefter format honom. Jag har ett liv med honom och tänker kämpa, jag vill bara ha råd i hur jag kan tänka och gå tillväga då det är jobbigt för oss nu.

Hoppas du tänker efter innan du uttalar dig på liknande sätt nästa gång, jag är visserligen extra känslig med alla dessa hormoner, men det var verkligen till att gå över gränsen. Dock uppskattar din ursäkt och önskar dig en trevlig kväll!

Jag märker på dina svar att värjer dig för avlivning lika mycket som jag misstror att hunden kan bli lyckosamt omplacerad. En skällande, orolig, misstänksam hund som nafsar efter människor han inte känner och som gör utfall mot andra hundar etc etc är näst intill omöjlig att omplacera.Den blir olycklig, du blir olycklig. Dessutom är den inte frisk (njursten) och måste ha specialfoder.
Återstå att behålla hunden. När jag haft småbarn har jag alltid haft grindar till flertalet rum så att jag kunnat skilja på hundar och krypbarn och små springande nyfikna ungar. Jag gjorde också en rätt stor hage av kompostgaller med sovdynor i som vi hade i TV-rummet för att vovvarna skulle få vara med. Inte för att skydda barnen för hundarna (de har varit fromma som lamm)utan för att skydda hundarna för barnen, som kan få för sig att peta i ögon, dra i öron kravla över osv och man ska aldrig lita till 100% på ens den fogligaste, snällaste hund.
Så du ska kanske förse dig med kompostgaller och  ikeagrindar  och när det passar stänga in hunden - eller barnet. Det är ju öppet emellan rummen, så hunden är ju med, fast avskild. På så sätt kan du behålla din kompis. Den får lite mindre tid av dig (det fick mina också på den tiden det begav sig) men det upplevde både hundar och mattte som OK.  Lycka till!