Letar efter mig själv
Hej!
Jag har suttit nu ikväll och reflekterat över mitt liv och vill skriva av mig lite och se om någon känner igen sig eller har något bra att komma med.. alla tips uppskattas :)
Jag växte upp med systematisk misshandel dagligen. I förskolan och skolan såg alla mig som snäll och väluppfostrad. När jag började högstadiet så fick jag inte gå med några av mina gamla kompisar och jag var nu ensam. Hela första året blev jag mobbad. Till slut fick jag nog då skolan inte gjorde något och jag började slå tillbaka. Jag blev snabbt populär, fick massa vänner. Resten av högstadiet och gymnasiet var fyllt med fest o droger.
Efter gymnasiet så bodde jag hemma utan jobb, jag va dock aldrig hemma. Alltid hos polare o rökte på, kort därefter så började jag ta mer och mer tjack och mycket benzo för att landa efteråt. Vid 20 års ålder så sov jag i trapphus. Hade några polare med egen lägenhet men dom va trötta på mig. Jag var beroende av amfetamin och jag vägde 48kg på 180 cm när jag kom till ett hem för avgiftning efter att jag själv gått till soc och bett om hjälp. Jag ville förändra mitt liv.
Allt gick bra, kom ut och fick en lägenhet. Fick öppenvård istället för behandlingshem. sökte jobb och efter sex månader så fick jag anställning. Har sedan dess jobbat på några olika arbetsplatser, dock aldrig haft en fastanställning. Är nu 30 år gammal och har alltså jobbar i strax över 9 år utan en enda semester.
Idag har jag sambo, barn, husdjur, jag lever ett bra liv och just nu studerar jag för att kunna hjälpa andra med missbruksproblem.
Under dom åren som jag skulle ha funnit mig själv så va jag helt upptagen med att knarka.
Jag har aldrig fått någon ro i mig själv efter all misshandel jag växte upp med. Jag kan aldrig slappna av, det är som att jag alltid är redo typ. Som att jag har en försvarsmur runt mig hela tiden.
När jag bröt med mitt destruktiva liv så förlorade jag alla mina vänner och jag har jättesvårt för att träffa nya. Alla jag träffar blir bara bekanta, jag har svårt för att släppa in folk, även om jag vill så är jag rädd att dom ska göra mig illa, fast jag vet att dom inte kan göra det på samma sätt som min far gjorde. I dagsläget så har jag en vän, en barndomsvän som står mig nära.
Jag känner mig vilsen i mig själv, jag har aldrig haft någon förebild eller någon som visat mig hur en man ska va, hur en förälder ska va, hur en vuxen ska va. Jag gör allt för att vara en bra människa men jag känner mig osäker på det mesta. Känns ungefär som att man ska köra bilen till Tyskland utan karta eller gps och det enda jag kan förlita mig på är små hintar jag ser på vägen (skyltar), vad gäller det mesta. Jag är osäker i mig själv, tillbakadragen, analyserande och försiktig. Samtidigt så försöker jag visa utåt att jag är självsäker och stark för att jag på nåt vis skäms över vad jag blivit...
Kan tillägga att jag tagit kontakt med en psykolog på vårdcentralen och efter 5-6 möten tyckte han att allt va löst och jag fick gå därifrån med ett recept på sertralin, vilket jag åt i en månad sen slängde jag skiten...
